God jul och tack för kvartalsrap porten, sa direktör Krusenfjomp

Direktör Ulf Krusenfjomp satt på sitt kontor och tittade igenom den senaste kvartalsrapporten. Siffrorna såg aningen dystra ut i lågkonjunkturen. Astrid, hans sekreterare var nu uppsagd. Egentligen skulle hon arbeta till årsskiftet, men hade några semesterdagar sparade och gjorde sin sista arbetsdag denna julafton. I tjugotvå år hade hon jobbat vid Krusenfjomps sida, hållit ordning på hans möten och protokoll, persedlar och agendor. För att inte tala om alla over-head-bilder det blivit genom åren.
- Astrid! Vad är det där påverpåjnt för någonting?
Så hade han till slut ropat inifrån sitt kontor. Det var bara för några år sedan. Totalt okunnig om den nya tekniken, och om en hel del annat också, hade han baxat företaget framåt. Snett nedåt, as a matter of fact. "In i den nya tiden", som han brukade formulera sig på sina tal till de anställda på månadsmötena. Lite krystat med försök till högtidlighet i tonfallet.
När direktören sedan skulle tala på konferens, kom beskedet att man numera helt enkelt inte kunde tillhandahålla någon oh-projektor. Så Astrid hade försökt visa honom ppt:s värld. Krusenfjomp hade fnyst föraktfullt.
- Äh. Det där får du sköta om Astrid.

Men det var då, och nu var nu. Den kommunala julgranen glimmade i rondellen som syntes utanför kontorsfönstret. Ett lätt snöfall hade meteorologerna förutspått. Mörkret hade redan lagt sig, och de nyanlända snöflingorna kom som en liten välsignelse över riket.
- Jaha. Det var väl allt då, sa Astrid.
Hon stod rakryggad i dörröppningen till Krusenfjomps överdimensionerade kontor.
Hon skulle anmäla sig som arbetssökande första kommande vardagen.
- Jobbpolitiken!
Den hade Krusenfjomp hänvisat till med emfas samtidigt som han brukat ta ett distinkt chefsgrepp om Astrids ena axel. Chefsgreppet bestod i att man stack fingrarna runt ena axeln strax intill muskelfästet mot halsen och masserade i ungefär åtta sekunder, tillräckligt hårt för att det skulle skapa lätt smärta, men samtidigt tillräckligt löst för att det inte skulle föranleda den ofrivilligt masserade att säga aj.

Nu, denna tjugofjärde decemberdag, satt han och pöste med händerna bakom nacken och lutade sig tillbaka i sin stol bakom skrivbordet.
- Makt, tänkte Astrid.
Hon hade läst in en civilekonomexamen på kvällstid, samtidigt som hon studerat beteendevetenskap och förhandlingsteknik på halvfart. Det var på distans. Sena kvällar och långa nätter. Hon var nu fullt utbildad och även fullt medveten om flera av de uppenbara felsteg som Krusenfjomp tagit genom åren, som sedermera kört verksamheten in på fel spår.
Dessutom hade hon rest till Umeå på helgerna, liksom i smyg, och bland annat tagit del av flera föreläsningar om kroppsspråk i kursen om förhandlingsteknik. Hon visste mycket väl vad de där knäppta händerna bakom Krusenfjomps nacke betydde.
- Makt.
Nu sa hon det högt utan att Krusenfjomp reagerade, inte märkbart i alla fall.
- Jobbpolitiken Astrid! upprepade han i stället.

Inte skulle det vara nåt problem för en sådan begåvad 56-åring att få ett nytt jobb inte... Medan sanningen var en annan, nämligen den att arbetsmarknaden var lika rörlig som en ankdamm en varm och vindstilla sommardag i juli. Kompetensen i sig var faktiskt ingen större hjälp heller, inte för varumärket Astrid i alla fall. Ända sedan beskedet om uppsägning hade kommit, redan dagen efter, hade hon besökt arbetsförmedlingen. Jobbcoaching! Positionering! Hon ville faktiskt att de där orden skulle betyda någonting. Men snart hade hon insett och fått besked om att arbetsmarknaden i detta rike var ännu mer orörlig än den där stillastående ankdammen. Den hade ungefär samma dynamik som en bottenfrusen myr i februari.
De som hade kvar sina jobb höll fast i tjänsterna tills knogarna vitnade. Folk bet sig fast så att tänderna värkte och gjorde centimeterdjupa märken på kontorens skivbord. Vantrivsel var heller inget skäl till att säga upp sig och söka nytt förvärv, särskilt inte om man var en avdankad, 56-årig sekreterare. Mycket var skapat av regelverket. Politikerna hade försämrat villkoren i de så kallade trygghetssystemen, egentligen i syfte att öka rörligheten på arbetsmarknaden. Men effekten hade blivit den totalt motsatta. Bita sig fast var devisen, för alla som hade någonting att låsa fast käkarna i förstås. Allt annat framstod som idioti.
Astrid suckade över tankarna. Radion stod på med låg volym på hennes skrivbord ute i förrummet till Krusenfjomps kontor. Triad. Tänd ett ljus. En präst intervjuades av en entusiastiskt programledare. Kyrkomannen talade om hopp och tillförsikt. Tomten var också på väg till studion, hördes någon säga i en reklamjingel.
- Makt, upprepade Astrid.
- Ja, ja, ja javisst. Den nya tiden, sa Krusenfjomp. Och visst är det trist att du måste sluta efter alla dessa år. Men det är den nya tiden. Jag har för många anställda helt enkelt.

Hon visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till. Inte just nu i den här situationen. Inte heller om en timme då hon kom hem till familjen och de vuxna barnen som skulle komma på besök vid femtiden. Vad som skulle hända om en vecka, eller om ett år, var lika oskrivet. Egentligen var det absurt att hon ens kommit till jobbet den här dagen. Men det var väl en blandning av gammal hederlig lojalitet och självbevarelsedrift som drivit henne. Att skolka från jobbet sista dagen efter så många år skulle hon nog själv ha sett som en fånig protest, så fånig att det hela skulle ha slagit tillbaka med lätt självförakt. Men att hon nu stod i dörröppningen och försökte få till något slags värdigt adjö till sin chef kändes med ens mer förnedrande än hon kunnat föreställa sig.
- Makt du gamle gubbe...
Nu hade hon höjt rösten en aning, men utan att låta högröstad. Perfekt tajming, utan att verka framfusigt. Så tyckte hon själv att det hade låtit i alla fall. Fast egentligen spelade ju det hela ingen som helst roll längre.
Hon var förloraren här.
Snöflingorna fortsatte att sjunka sakta genom luften, ungefär som i en sån där fånig, vätskefylld julprydnad man skakar på för att det ska se ut som om det snöar.
- Det där när du sitter sådär med händerna fånigt knäppta bakom nacken, sa hon plötsligt. Makt. Du är förmodligen omedveten om det, men det ska försöka föreställa makt. Det är kroppsspråket. Exakt av samma skäl som du har besöksfåtöljer som är lite lägre än din egen stol. Attribut. Det ska framkalla känsla av makt.

Krusenfjomp tog ner händerna och la dem över magen i stället.
- Tack för kvartalsrapporten. Det är ju Christina som tar över det här nu när du slutar, sa Krusenfjomp.
Astrid stod kvar i dörröppningen och räknade tyst till tio.
- God jul då, sa hon och vände sig om och gick.
- God jul. Hälsa familjen. Och du kommer väl och hälsar på någon gång, ropade Krusenfjomp.
Knappast, suckade Astrid ohörbart för sig själv och slog lätt med knogen i sitt gamla skrivbord en sista gång.
Ute på gatan kändes luften frisk, och snöfallet så konstigt rent och obesudlat.