God dag. Det är jag som är yxskaft.
Det är läge för åtminstone ett korthugget svar på alla de hälsningar som jag numera regelbundet får via medierna.
Är det inte en politiker så är det någon snabbförökad kommunikatörer som hälsar.
De formulerar sig lite olika, men säger egentligen bara samma sak:
God dag, yxskaft!
De folkvalda beklagar sig ibland över politikerföraktet, vilket onekligen är en beklaglig företeelse.
Problemet är att uttryckets traditionella betydelse uppstår av dess omvända. Sorgligt ofta är det politikerna som inte kan dölja sitt förakt för oss yxskaft.
Det är nästan läge för ett kors i taket om någon svarar klart och tydligt på en fråga från en reporter. I stället mässar hen budskap som hen bestämt sig för, eller bluddrar i vakuum – programmerade antingen av eget klent förstånd eller någon primitiv medierådgivare.
Inte ens vi yxskaft är så träskalliga att vi tror på politikers vilja och handlingsförmåga när de inte ens kan svara på normala frågor.
När någonting skett ”ser det allvarligt på situationen”, alternativt drar till med någon annan plattityd. Något rakt besked om viljeinriktning eller kraftfull åtgärd – det undviker de noga att ge, eller ens visa intresse för.
Häromveckan stod ministern Åsa Regnér ängslig och svarslös inför kritiken mot den i alla avseende halvdana kompensationen till vanvårdade fosterbarn.
En kvinna vittnade om hur hon blivit våldtagen från fyra års ålder och tio år framåt, men på grund av en byråkratisk detalj hade hon inte ansetts värd någon ersättning. Ärendet verkade inte väcka någonting hos Regnér. Lamt stod hon och sa att hanteringen av kompensationen var avslutad.
Vi yxskaft undrar vem i vårt samhälle som har ansvaret för att ta itu med upprörande konstigheter, om det inte är politikerna.
Kommunikatörerna är ibland ännu värre. Många framstår som överbetalda för att prata utan att säga någonting.
Exemplet var Teracoms kommunikationsdirektör Åsa Ragnar, som sa att ”säkerheten har varit fullgod” vid den mast vars stödjande vajrars muttrar skruvats upp så att masten bröts av och radio- och TV-sändningarna slogs ut.
Fullgod? Tja, inte då som kommunikatörens och företagets självbelåtenhet.
En del av problemet är dessvärre många journalister.
De låter tompratarna komma undan alldeles för lätt. På tok för många reportrar tycks tro att det räcker att ställa några förberedda frågor och därefter låta den intervjuade svara.
Eller låta svara … Låta prata en stund, snarare, utan att just svara och ge de besked som vi yxskaft kräver. Pinsamt ofta uteblir de mest självklara och nödvändiga följdfrågorna.
Ibland skäms man. Också för journalistkåren.