Günter Grass har försett sin nya bok Lådan med tolv tuschteckningar. De visar en tanig dam som rusar runt i veckad kjol och tar bilder med en lådkamera. På den sista bilden lyfter hon och lämnar jorden. Lådan är alltså en gammal fotoapparat men också den röda tråden i den nya boken.
När författaren fyller 80 samlar han sina åtta barn kring sig, bjuder dem på soppa, drar sig tillbaka och låter dem samtala om sitt förflutna. De åtta barnen är syskon och halvsyskon i olika konstellationer, de har samme far men och fyra olika mammor. I åtta kapitel berättar barnen sina minnen för varandra.
De faller ständigt varandra i talet. Så fick jag då äntligen ett marsvin, meddelar Lara, och rätt som det var födde hon ungar och då dök gamla Marie förstås upp och plåtade dem. Den där damen med sin kamera var ständigt i farten och avbildade det som hände i familjen. Framför allt fotograferade hon Grass själv, "kanske rent av hans bajs".
Men hon kunde också plåta en husruin och på hennes bilder såg man sedan en lägenhet med de människor som bodde där innan huset bombades, just den sortens upplysningar Grass behövde för att kunna skriva en viss bok, meddelar barnen. Det finns många sådana "mörkrumshistorier", som bokens undertitel heter.
De hade exempelvis en hund som då och då försvann. Men tack vare Maries bilder fick de veta att hunden på egen hand tog tunnelbanan, bytte tåg och steg av på en station där han hade en kompis. Marie kunde också med hjälp av sina bilder tipsa om hur framtiden skulle bli och följa upp hemliga önskningar.
Barnen har egentligen inte särskilt mycket att säga om Grass författarskap. Men pladdret mellan barnen ger texten ett flyt och en enkelhet man sällan möter i Grass prosa. Där kan ju satsfogningen ibland vara närmast satanisk. Här ligger stilen nära dialogen även om den förstås är ett resultat av hans "fjärrstyrda regi".
I den förra memoarboken, När man skalar lök, tog Grass delvis heder och ära av sig själv då han berättade om sin tid i Waffen-SS under kriget. I Lådan låter han barnen konstatera att han var en mycket frånvarande far som egentligen aldrig lekte med dem. "Det där är min far, tyvärr", brukade ett av barnen säga om honom.
Marie med sin låda blir central i barnen minnesarbete. Men kameran symboliserar förstås också författarblicken, det öga som ser in i alla gestalter, tider och miljöer.