Glaser ger en lägesrapport från yngre medelåldern

Ju mer hon målar sig, desto mera tomt och tömt ser hennes ansikte ut, tycker Emma, huvudperson och berättare i Pernilla Glasers nya roman 40 minus i en symbolisk scen. Hon lever ihop med Jimpa sedan åtta år. De är båda arkitekter, har väldigt olika smak och får inga barn.
Vi är inledningsvis på en sådan fest som människor i deras ålder ordnar, med fantastisk mat, dyra viner, vräkiga presenter, erotiska förvecklingar, mer prat än dans, små barn som dyker upp och bärs bort och tilltagande berusning.
Det hela är mycket livfullt och pricksäkert skildrat, en lägesrapport där de i yngre medelåldern porträtteras.
De är välbärgade, skärpta, inställda på att befästa och flytta fram sina positioner, ta vara på livets goda och förhålla sig någorlunda rätt i tidens frågor. Man lyssnar road när folk skojar, grälar, pratar skit eller dryftar sina problem.
Glaser har ett säkert öra för tonfall och undertexter.

Förhållandet är risigt. En romantisk helg på tu man hand i Trosa urartar. Vi är med på Emmas jobb där hon vantrivs, på krogen, i badkaret, då systern hälsar på, i tevesoffan, på pappans bjudning, när hon går bärsärkagång i lägenheten osv.
Glaser avbildar också denna gång olika människotyper i vår tid (det är inget dåligt sätt att skildra ett samhälle). Den förra romanen, Mitt rätta jag, handlade om Nike, ohjälpligt rolig och vitsig också när hans värld föll samman. Då låg han kvar under spillrorna och skojade, oförmögen att ta sig ur sitt eget spexiga språk. Folk älskade honom för det och han kunde parasitera på deras förtjusning.
Emma shoppar tvångsmässigt, det är lika bra att få det överstökat, tänker hon och tar rulltrappan upp i varuhuset. Hon dagdrömmer mer och mer och verkar så splittrad att det stundom liknar sjukdom. Det är som om hon ständigt försöker iscensätta sin egen personlighet i stället för att bara sätta i gång och leva med den.

Man blir som läsare mer och mer osäker om vem hon är eller försöker vara. Jimpa reagerar på samma sätt som vi - och också hon själv. Hon är klipsk och verbal men man får en känsla av att hon förblir barn när hon nu inte kan få några själv.
Hjälpen kommer från oväntat håll; en städerska på kontoret, en god fe som lyssnar och ger kloka svar och förnuftiga råd. Hon kommer i grevens tid, när inte bara Emma utan hela historien börjar svaja och behöver hitta en framkomligare väg.
För berättelsen om hennes allt mer upplösta personlighet blir lite för utdragen och förutsägbar, tycker jag. Å andra sidan går det desto fortare när hon väl börjar tala med den goda fen. Och plötsligt ljuder "ett hoppfullt slutackord" som det står i baksidestexten.