"Glansfull underhållning och förtätad analys"
NYA LOVTALPer WästerbergW&W
Urvalet i akademiledamoten Per Wästbergs Nya lovtal är minst sagt skevt. Men innan man börjar stormskälla på honom om den saken bör man kanske betänka att de 24 författare och två konstnärer som han denna gång samlar mellan pärmar speglar hans juryverksamhet i olika priskommittéer. Och där är han ju inte ensam. Skevheten får alltså sättas in i ett större sammanhang. Men det gör kanske urvalet ännu mer betänkligt.
Wästberg presenterar denna gång (de förra lovtalen kom 1996) tre nobelpristagare, fem som vunnit Övralidspriset, åtta som mottagit Wästbergspriset, fem som fått Bernpriset och några till. Wästberg har alltså hållit lovtalen och pristagarna har suttit i lokalen och lyssnat.
Ett par äldre författare är döda men till dem höll Wästberg sina tal redan på 70-talet. De fyra sista i volymen var inte längre i livet när talen hölls och man blir lite osäker om i vilket sammanhang de fick sina priser; företalet är onödigt snävt, tycker jag och lämnar en del frågor obesvarade.
Ett festtal måste förstås innehålla mycket beröm - men Wästberg har läst på ordentligt och ringar obesvärat och med ett par aforistiskt klingande vändningar in de prisades särart. Lovtalen bjuder därför både på glansfull underhållning och förtätad analys.
Det vimlar av intressanta observationer i dessa porträtt. En tredjedel av Lessings noveller "berör en sexuell situation" får vi veta. "I ingen av dem finns ömsesidighet, lycka, en öppning för lösning. Känslan förblindar och vilseför" hennes hjältinnor, summerar Wästberg.
Formaten varierar en del, men det blir aldrig mer än tio sidor, oftast sju-åtta. På det utrymmet ger han ändå rätt kompletta bilder av författarna med rader av nedslag i olika verk. Men på samma sätt som man inte ska äta sig igenom dryga tjoget festmiddagar utan avbrott så bör man nog inte heller konsumera de här lovtalen i ett enda svep.
Wästberg är den flitigaste bildmakaren i den svenska litteraturen och det ser man också här. Polacken Adam Zagajewskis dikter är utsiktspunkter över vatten som rinner från det förflutna in i eftervärlden, skriver Wästberg som med sina metaforer visar, tycker jag, att litterära medel är oumbärliga också när man skriver om litteratur.
Som i de goda talen får man en känsla av att han talar på ingivelse och att det han lyfter fram kommer till honom lätt, ja obesvärat. Men i sina memoarer har han berättat att det snarare är tvärtom; för att få språket att lyfta måste han slita hårt. Det tror man nästan inte när man läser de här lovtalen. Det är rena fyrverkeriet. Och mycket är vackert.
Lars Gustafssons lyrik förändras men förblir ändå "igenkännlig såsom träd växer och förändras och åldras utan att vi märker det", summerar han. Den växande lyriken är sig själv också som gammal.
Christine Falkenland, Beate Grimsrud och framför allt Johanna Nilsson och Malte Persson tillhör en yngre generation prisade författare. Och de lovtalen är inte lika precisa och träffande, tycker jag, men det ligger kanske i sakens natur, de yngre har ännu så mycket oskrivet.
Så jobbar vi med nyheter