Glammiga rockposer funkar fortfarande

Det var ett glatt återseende på Babylonscenen i fredags då jag fick se mina gamla högstadiefavoriter Melody Club. Jag kände mig moderligt stolt över dem och att de nya låtarna liknar deras gamla utan att det blev tjatigt eller dåligt. De kanske har blivit lite mer kommersiella då Melody Club verkar gå hem lika galant hos Rix FM-publiken som hos en "alternativare" publik.

Det var länge sen jag såg och hörde en så tight konsert där inget instrument överröstades av ett annat, förutom syntharna som var skönt höga och alarmerande. Med uppväxtklyschor till sångtexter om att vara sig själv och skita i vad andra tycker (Only ones), glammiga rockposer och ett par äldre hittar (bland annat Destiny Calling, Fever fever) är åtminstone jag såld. Gissar att det var mest av nostalgiska skäl. Under Boys in the Girls Room höjs ett antal tändare i luften. Varje låt är olika och inte helt likt den förra men de flyter ändå ihop och det blev en viss svacka mot slutet. Då de blev som mest långrandiga drog de ett ess ur rockärmen och räddade allting med Palace Station! En kommentar på det känns faktiskt helt överflödigt!

Glammiga rockposer funkar fortfarande

MELODY CLUBBabylonscenenFredag, 00.45