I våras kom hennes senaste bok ut, Livet omkring, en bok som hon kallar för ”funderingsbok”.
– Utan livet omkring hade man ju ingenting men vad är det man har omkring sig? Då börjar man fundera och då är det ju allting. Stort och smått, nytt och gammalt, dumt och klokt och fult och vackert. Allt som skapar en själv. Livet omkring formar en.
Gerda Antti debuterade 1961 med diktsamlingen Här och nu. Sedan dess har hon skrivit sju romaner och tre novellsamlingar, en debattbok men även kåserier för Östgöta-Correspondenten.
– Det är jag himla glad för. Har man inte ett forum blir det inte gjort, arbetet.
För ett och ett halvt år sedan började hon skriva på Livet omkring, en bok där hennes åsikter över samhällsfrågor, funderingar över politik, insikter om vänskap och ögonblicksbilder i vardagen vävs in. Här finns personliga betraktelser över naturen i hennes närhet, berättelser om saknad och tankar om döden. Delar av boken ger intryck av att vara en ren dagbok.
– Det kan man gott säga. Tankarna flyger, säger Gerda.
Men hennes samhällsengagemang lyser också igenom i boken.
– Samhället, det jag lever i, det är ju livet omkring.
Hon skriver om föräldrars tidsbrist, kallar det för ”kenneluppfostran”, när föräldrarna jobbar och lämnar barnet på förskola, skriver om sjukskrivningar, om ”inneord” och ger exempel på ordet frustration som ett sådant.
Har du varit arg när du skrivit boken?
– Ja, många gånger. Det skadar inte även om man ska försöka hålla måttan också när man är arg. Att vara arg kan vara lika befogat som att bli lycklig över någonting.
De litterära formerna blandas i boken, där det finns utrymme för stycken som påminner om korta noveller medan andra avsnitt ligger närmare poesi.
– Formen som man uttrycker sig i har en stor betydelse för hur det tas emot och hur det går in i en. Det är därför man kan ha diktrader levande i en hela livet, säger Gerda och berättar att hon föreslagit för en vän som är lärare att det några dagar i veckan skulle ”stå några diktrader på tavlan, om de nu har svarta tavlor en gång, men det har de väl”.
– Raderna skulle sitta kvar hela dagen så att de fick läsa dem. Det kunde bli en hjälp för resten av livet.
För henne själv var det en bibliotekarie i barndomens Övertorneå som fick henne att upptäcka böckernas värld.
– Jag läste väldigt mycket. Vi hade inga böcker hemma för det var ingen läsande familj alls. Mitt läsintresse hade jag och jag ville läsa för att jag hade så tråkigt. Det är väldigt bra att ha tråkigt och ta till läsning och inte en mobil som man bara slötittar på.
När hon senare hade blivit författare skrev hon till bibliotekarien och ”tackade så mycket för att han hade varit så klok”.
– Jag fick ett brev till svar, säger hon och berättar att hon läste ”allt som var bra”.
– Jag slukade böcker. Och det var där jag fick mina ord. Orden blir ungefär som mat, som erfarenhetsmat. Man förstår mer och mer ju mer ord man kan och ju mer ord man kan använda.
Hennes egen väg till författaryrket inleddes redan när hon gick i skolan.
– Dels var jag bra på att skriva uppsatser i skolan, tyckte om att formulera. Och det måste vara det som alla barn har starkt behov av. Att formulera sig visar för en själv att man är med i livet. Hemma var det inte så mycket tid för snackande, det var ingen filosofisk familj så för mig blev det att skriva i skolan, och jag fick ofta bra betyg för mina uppsatser, säger hon.
Senare träffade hon sin blivande man, författaren Walter Ljungquist, som hon beskriver som en man som ”tänkte över mycket”.
– Vi resonerade och pratade jämt om intressanta eller värdefulla ämnen och Walter sa några gånger, ja, det där är bra formulerat, det kan jag använda. Till sist sa jag att nej, jag ska skriva själv. Så började jag skriva och då blev det min första diktsamling. Han uppmuntrade mitt sätt att formulera mig, så hade jag inte träffat Walter hade jag nog aldrig blivit författare.
Walter Ljungquist gick bort 1974 men Gerda Antti bor fortfarande kvar i det som var deras gemensamma hem, flygelbyggnaden på 1700-talsgården Tomestorp utanför Kisa i Östergötland.
– Även om jag inte har någon del i gårdens historia eller ägande så känner man sig som en del av den ändå.
Gården omgärdas av stora ekhagar och vetter ner mot en sjö, och hon har sin egen trädgård alldeles runt knuten. Hon inspireras av ”precis allt möjligt”.
– Det är syrenbusken därute, fåglarna och musik och sådant där som sätter igång känslolivet i en. Det är som en sträng som slår an en känsla i en och den föder sedan tankar och funderingar.
När hon har skrivit färdigt en bok tar hon en paus och ägnar sig åt trädgården istället.
– Jag har ett stort växthus och trädgårdsland så jag håller på med det. Jag går ut och går varenda dag för ögonen måste få komma ut.
Men i arbetet med Livet omkring skrev hon ”hela dagarna, så länge man orkade”.
– Det är som en drift det där. Man kommer inte ur det förrän man måste gå och äta eller gå och lägga sig. Och det går inte så fort att skriva, man får skriva om allting flera gånger.
Vilken bok är du mest nöjd med?
– Jag tycker nog att de är bra allihop på sitt vis. Sedan är det många man skulle velat ändra i, som jag inte har varit så lycklig över. Men så är det väl kanske med allting. Man ändrar uppfattning om en sak för att det kommit nya insikter eller erfarenheter och det är det som gör det roligt att leva.
Du skrev en roman som kom ut 2012 och nu senast kom din ”funderingsbok” ut. Vad kommer härnäst?
– Ja, Gud vet. Jag har några små längtan men vad det kan bli av det, det vet jag inte.
Men hon har länge velat skriva teaterpjäser.
– Jag skrev en gång en pjäs som gjordes i teve. Jag går mycket på teater och teater kan vara som en direktstöt i de öppna själarna som sitter där i stolsraderna. Men man får inte stöta för hårt för då blir människorna så ledsna så det gäller att stöta lite varsamt, och jag har då kanske inte så lätt för de där varsamma stötarna. Det är väl kanske därför det inte blivit någon pjäs. Men det vore väldigt roligt att skriva bra pjäser.