Den som promenerar i dagens Moskva märker snart att något fattas, något som borde utmärka en storstad med väldiga historiska anor. Just det: statyerna, skulpturerna, minnesmärkena över väldiga slag och stora härförare mot bourgoise och västimperialism, mot kontrarevolutionärer och Adolf Hitler.
Många lyftes med bort efter kommunismens fall 1991. De avlägsnades med - märk väl - tyska lyftkranar av märket "Hoecht"- jo, det är sant. Det finns en Triumfbåge och en Segerpark i Moskva, "Park Pobedy", men dessa ligger i den ryska huvudstadens västra motorvägsutfart och dränks nästan i avgaserna från miljoner bilar.
Men Zjukov finns där han borde finnas, mitt framför Kreml, stadigt sittande i sadeln på en yster springare.
Georgij Konstaninovitj Zjukov, född i en bondby i Kalugaprovinsen, gick i lära hos en pälsmössemakare och tänkte sig en framtid som körsnär i tsarens Ryssland.
I stället blev han andra världskrigets segerrikaste soldat, överglänsande Patton, Mac Arthur och Montgomery. Inte så många vet det, eftersom det är Väst som skriver historien och Hollywood som gör film på den.
Nu har i alla fall den irländske historieprofessorn Geoffrey Roberts skrivit en biografi över den sovjetiske krigarlegenden som enligt förlagets egen uppfattning är "ett levande och närgånget porträtt", byggt på nyöppnade sovjetiska arkiv.
Särskilt "levande" eller "närgånget" verk över Zjukovs liv är väl att ta i. Generalen själv skrev sina memoarer under 60-talet (de kom också ut på svenska) och därifrån har Roberts hämtat mycket av sitt stoff.
Zjukov skrev, som den yrkesmilitär han var, strikt och officiöst, lämnade knappast ut något av sitt privatliv. Här har Roberts i alla fall fyllt i några luckor. Zjukov visar sig ha haft ett ganska vidlyftigt kärleksliv med älskarinnor och oäkta barn. Han hade också smak för västerländsk lyx och erövrade från tyskarna inte bara territorium utan också hela godsvagnar med möbler och ädelstenar.
Den mest kommersiella av de ryska TV-kanalerna försökte häromåret lansera Zjukov som amorös hjälte, vilket inte var det lättaste. Generalen, sedermera marskalken, var i verkligheten en ganska ful karl, underbett och kort till växten. Å andra sidan hade han en bringa bred som en lagårdsdörr - det kan man se från gamla journalfilmer där han visas upp med den spinkige brittiske fältmarskalken Montgomery när ryssarna just intagit Berlin.
En bringa fylld med ordnar och medaljer från alla viktiga slag: Moskva, Leningrad, Stalingrad, Kursk och nu i april 1945 Hitlers bunker och det tyska riksdagshuset. Zjukov hade lett sina trupper till slutsegern.
Men till vilket pris? Enbart slaget om Berlin hade kostat över 80 000 ryssar livet. Zjukovs taktik var massiva frontanfall med miljoner soldater. Västliga befälhavare hushållade med kanonmaten, av moraliska skäl eller för att de övervakades av horder av krigskorrespondenter.
Zjukov hämmades inte av sådant. Stalins order var: inte ett steg tillbaka. Den berömde frontreportern Konstantin Simonov som följde i generalens stövelspår rapporterade hem om stora förluster - för tyskarna. Först under "tövädret" under Nikita Chrusjtjov fick också sovjetmedborgarna veta att miljoner ryssar stupat i onödan på grund av högsta arméledningens misstag.
Det finns ett par frågor som alltid intresserat krigshistoriker och som Roberts också tar upp i sin biografi, men inte ger några tydliga svar på. Hur överlevde Georgij Zjukov de stora utrensningarna inom armén strax innan kriget, däribland avrättningen av den ytterst skicklige marskalk Tuchatjevskij?
Svaret är kanske att Zjukov höll sig undan Stalins vakande öga. Zjukov var armékårschef i Vitryssland, vilket möjligen var tillräckligt långt borta för att undgå ett nackskott i Ljubjanka.
Inte heller får man väl någon riktig klarhet i marskalkens öde efter kriget. Han avsattes 1947 av Stalin för att senare rehabiliteras av Chrusjtjov som behövde Zjukov och hans trupper till att störta sina kumpaner Molotov och Bulganin. Strax därefter avsattes Zjukov igen och uppträdde inte offentligt förrän Leonid Brezjnev tog över Kreml 1964.
Det spekuleras i att Zjukov med sin enorma pondus efter kriget hade politiska ambitioner som väckte först Stalins misstänksamhet och senare Chrusjtjovs. Ingen, utom Zjukov själv, vet. Men han tog sin gåta med sig i graven 1974.
Sedan mitten av 90-talet sitter han på sin häst, stadigt i sadeln, vid norra uppfarten till Röda torget. Därifrån lär han inte bli avsatt. I det nya nationalistiska Ryssland skimrar ljuset kring marskalk Zjukov starkare än någonsin.