Ge oss massor och ännu mera Staffan!

Det är mustigt, poetiskt, existentiellt, vemodigt och humoristiskt. Staffan Westerberg är tillbaka med bravur på Norrbottensteatern med vad man valt att kalla en sorglustig kabaré. Huvudpersonen, manusförfattaren och regissören möter oss redan i foajén som programbladsutdelare. Och det känns så förbannat kul att se honom så pojkaktigt vital trots sitt förmaksflimmer och trots att han nått en lång bit in på livets väg.
Odivigt, får man väl kalla det.
Det blir som ett signum för hela den fortsatta föreställningen.
Första akten utspelar sig på den gamla Sagabiografen i Luleå. För länge sedan nerlagd och riven. Där den fanns står numera bilar med ABS och luftkonditionering...på Åhléns bilparkering för att vara precis. Därinne i den utplånade historien, i den gamla salongsfåtöljen sitter Charlie (Staffan Westerberg) och tittar på mjukporr direkt från remsan på en gammal 35-millimetersrulle. Bredvid honom med gipsad fot skroderar och tillrättavisar hustrun Rose-Marie (Sara Arnia). Barn och barnbarn finns också där och det hela flyter ut i en slags pamflett-poetisk kuplettteater med Karin Paulin Ek som sångfågel i salongsmörkret, galandes på sitt perfekta vis melodier från gårdagens film- och operettklassiker.
Allt har förstås en väldig prägel av Staffan Westerbergs klassiska flöde av tankeassociationer. Gammalt och nytt smälter ihop. En lätt demens verkar också lura i bakgrunden hos Charlie. Minnen och tankar far ibland bortom det verkliga. Romantiseringarna är många - allt från tät dimma över Sandön till repliker från Borta med vinden.
- Frankly my dear I don´t give a damn, kan man ju replikera.
Man kan ju dessutom leka med tanken, att om 50 år är det någon annan generations tur att beklaga när Systembolaget flyttade från källaren intill Åhléns parkering till bortre änden av Storgatan. Eller när Olssons kafé for in i det moderna Smedjan, då glädjen och skönheten i en kopp kaffe dog och mestadels hamnade i pappmuggar med plastlock på bensinmackarna.

Det, liksom Westerbergs gamla minnen från Saga, är kanske trivial nostalgi. Men i Staffan Westerbergs tappning förvandlas det till gestaltning på högsta nivå. Alltihop är nämligen en projicering - i biografmörkret, på teatern och även i själva livet. Så tolkar jag hans epos. Att livet var trivialt i sin helhet, men att där kanske fanns ljuspunkter och högmarkeringar som ändå gjorde det värt att leva.
Eller också var det en meningslös fantasi alltihop.
- Varför gick vi aldrig Kungsleden? frågar sig Staffan Westerbergs alter ego plötsligt.
Det blir trivialt och filosofiskt i samma andetag. Sådan är hans poesi, fylld av språng. Ändå blir det bara gamlingarna, Staffan Westerberg själv tillsammans med Sara Arnia, som mäktar med att bära fram denna erfarenhetens, dödsskräckens och vemodets poesi. När de yngre skådespelarna tar till orda verkar det som om de ännu inte fått grepp om det underliggande budskapet. De verkar inte i kontakt med den westerbergianska drömvärlden, den där som föddes redan i pannkakan. För texten är det sannerligen inget fel på, men framförande från de övriga blir ofta flyktigt. Lättuggat som A-fil, fastän texten är mustig som bara den.

Samma gäller delvis det mer erfarna syskonparet Paulin. Karin och Lars är som vanligt oerhört säkra och imponerande i musikaliteten. De är ju rena ekvilibrister. Men i gestaltningen bleknar det. För lite puls och sensualism emellan tonerna på notbladen.
Humor löser upp knutarna. Men man anar redan från början dess allvar, att i andra akten kommer hela detta spektakel att kastas ner i en tratt där mynningen pekar mot det oundvikliga slutet. Rädslan för döden är kompakt, liksom frågeställningen om vad livet egentligen hade för mening.
Hursomhelst så blir det väldigt smärtsamt för Charlie att konfronteras med tanken att behöva lämna alltihop.
Det är en ödmjuk existentialism som jag gillar stort. Jag vill hela tiden ha mer Staffan Westerberg på scen. Mera clownens visdom. Och mera Sara Arnia. De bevisar dessutom att erfarenhet och ålderdom inte alls är något likhetstecken med att vara passé. Tvärt om. Tvärt om.