Inledningen till Sekel Nordenstrands Liksveperskans son är lysande. Perspektivet ger den överblick som belyser de övriga berättelserna. Likt en modern flygfotograf följer författaren människornas vandringar från nordlandets skogar till kusten.
Vad Nordenstrand förmår som fotograferna inte bemästrar är att skapa öppningar till människornas inre. Det märks att han känner igen dem som han känner sig själv. Inte märkligt, ty han är en av dem. Det självupplevda är berättelsernas fundament.
Övergången från det stora till det lilla är perfekt. Berättaren sitter med fötterna i vattnet och ser på en marmorvit träskulptur på ett segelfartygs stäv. Han solar sig i hennes skönhet, men tycker inte om tanken på att skulpturen på stormigt hösthav kommer att få våta fötter. Ynglingens blick söker sedan efter moderns gestalt bland alla människorna.
Det är ett fint inledningskapitel och jag undrar om det blir lika bra i fortsättningen. Några gånger blir det så, men som helhet lyfter inte skildringen, främst för att Nordenstrand varit för snål med orden. Berättandet blir korthugget och rapsodiskt. Trist, ty det här kunde blivit hur bra som helst.
Noveller och berättelser anges som genre, men flera texter skulle fungera illa om de lyftes ur det sammanhang i vilket de här finns. Liksveperskans son kan snarare läsa som en löst sammanhållen berättelse där den texterna logiskt följer på varandra. Tanken är vettig, men det fungerar inte utan problem. Novellsamlingen framstår ibland som en kort roman där vissa kapitel saknas.
Även när Nordenstrand missar och det gör han rätt ofta tycker jag om att läsa det han skrivit. Det finns en äkthet som bär även när texten kränger så att den håller på att kantra. Jag hade gärna läst mer och i Björn Engströms och Peo Rasks informativa förord nämns annat som Sekel Nordenstrand har skrivit. Det hade varit spännande att få läsa utdrag ur hans andra böcker. De dryga sjuttio sidorna i Liksveperskans son känns snålt.