Gangsterfru med skönhetsmani

De rosafärgade bladen innanför bokens hårda pärmar har samma nyans som Stureplansbratsens skjortor och Paris Hiltons läppstift. Gangsterfrun Karin dammsuger och putsar, men mest på sig själv.
Gnuggar hårt och länge i duschen för att ta bort två celluliter. Njuter av att känna sig snygg och förförisk. Av att gå omkring i korta shorts med håret i tofs.
- Det är hennes sätt att skapa mening. Det finns ju en hel industri som serverar den kvinnotypen. Det handlar mycket om att "unna sig saker", det är väldigt mycket duttande med den egna kroppen. Hennes liv står i väldig kontrast till hans. Han riskerar sitt fysiska välmående ganska mycket, medan hon bygger upp sin kropp, pillar och försöker göra sig vackrare hela tiden, säger Karolina Ramqvist.
- Jag vet inte hur mycket det har att göra med boken, men hela tiden hör man budskapet att kvinnor måste ta hand om sig själva. Jag tycker det är intressant.

Karolina Ramqvists debutroman More fire utspelades på Jamaica, hemland för den dancehall och reggaemusik hon skrivit spaltmeter om. Men också en värld där många män är våldsamma mot kvinnor och där det kan stå "please talk to your son about rape" på läkarmottagningarnas anslagstavlor.
Den nya romanen, Flickvännen, föddes ur hennes förkärlek för gangsterskildringar i både film och musik.
- Maffiafilmerna var mina favoriter när jag växte upp. I dem finns en massa kvinnliga karaktärer, kvinnor på nattklubbar, fruar och mammor. Men de har alltid en väldigt perifer roll, vilket gjorde att jag började fantisera om hur deras liv ser ut. Nu finns ju Sopranos som handlar rätt mycket om kvinnorna också, men det är ju ändå ganska nytt.

Flickvännen däremot handlar uteslutande om kvinnorna. Männen är inte ens där. Under några dagar följer vi Karin, som rör sig stillsamt i sitt tjusiga hus. Stadsdelen är rik. Huset har hon fått i kärleksgåva av pojkvännen John, knarkhandlare och våldsbrottsling i den tyngre skolan. En av dem som förmodligen rånar värdetransporter och skjuter ner väktare. Karin vet inte säkert. John är gängledare, boss och farlig, men snäll mot just henne, sin utvalda.
- Jag vill att deras förhållande skulle vara trovärdigt. Hon älskar ju honom. Jag tror det finns kvinnor som lever med män som bryter mot lagen men som ändå inte har en destruktiv kärlek dem emellan.

Karolina Ramqvist har aldrig levt nära någon som Karin eller riktigt nära kriminalitet över huvudtaget, säger hon. Ombedd redogör hon lugnt och klart för forskningens olika förklaringar till att kvinnor dras till kriminella, till och med österrikaren Josef Fritzl får bisarrt nog beundrarbrev från kvinnor som menar att han innerst inne har ett gott hjärta.
Men det var inte utifrån teorier om kvinnor som lever i föreställningen att våldtäktsmännen skulle högakta just dem, eller som vill Florence Nightingejla karlar i fängelse, som hon skrev sin roman. Tvärtom.
- Jag tycker det är svårt att förhålla sig till de här modellerna, de är ofta färgade av könsrollstänkande, mycket bygger på en idé om kvinnor som konstruktiva och vårdande. Alla de här teorierna är lite oattraktiva, de förbarnsligar och förminskar kvinnorna.

Karin tycker livet känns verkligare i våldets närhet. Ändå är hon ibland nära att falla sönder. När hon hör ett nyhetsinslag om ett brutalt rån går tankarna genast till John och hans kumpaner. De är borta och deras flickvänner och fruar vet inte mer än så, vet aldrig mer än så.
När de inte kan kontrollera männen och deras liv gör de i stället allt för att dressera sina egna kroppar, sina hem och varandra. Skönhetspysslandet framstår som en räddning, en strategi mot nätternas tvångstankar om våld och traumatiserade pojkvänner.
- Estetik och yta blir väldigt viktigt, och det är något jag tror är allmängiltigt. Men det är också den här fascinationen för män som går sina egna vägar, som inte underställer sig kollektivets regler. Det är ett ideal som skär genom allt, idrott, näringsliv och populärkultur.