"Fundera på vilken artist du vill vara"

Jag har aldrig varit speciellt fäst vid talangslakten Idol i TV4, mest för att jag alltid tyckt att det är så pinsamt när juryn måste sitta där och credda den större massa som fått guldbiljett medan de påstår saker som "hon har en sån talang" och "född till artist". Fast det är uppenbart att högst en handfull av de drömmande är snäppet bättre än den medelbegåvade coversångaren på högstadiets årliga luciakonsert. Det känns inte trovärdigt helt enkelt.
Nu känner jag dock att måttet är rågat av en annan anledning. Idol 2009 vilseleder ju den lilla procent av unga som faktiskt har en riktig talang. De som man kan tillskriva saker som "ett eget uttryck" eller "det". Folk blir lurade att Idol är den enda startbrädan för att bli en stjärna, vilket är en helt befängd idé 2009. Nedladdningens och den nya teknikens tidvarv.

2007 tyckte jag synd om Amanda Jensen. Någon borde pratat med henne innan den där finalen i Globen, innan Sony BMG kunde göra om en egensinnig talang till en överproducerad Radio Rix-kopia av Amy Winehouse möter Veronika Maggio.
Det jag menar är att det finns unga talanger som passar bra hos ett storbolag, i en "Idol-kostym". Sådana som Darin, som lyckas kännas äkta i en Michael Jackson-light version. Eller en Agnes som säkert kommer göra sig bra borta i USA (där hennes nya storbolagskontrakt nu finns) eftersom de kan styla om henne till en Amy Diamond korsning av Beyoncé och Lady GaGa.

Men sen finns det sådana som Amanda Jensen. Och en stor massa talanger som inte blir hjälpta av att lyckas i Idol, det är viktigt att prata om dem också. För i varje lyckad artist i dag finns det en helt egen historia, en egen unik väg till framgången. Enormt få av dem har börjat i Idol, så låt mig påminna er om ett par andra beprövade recept till framgång.

*Basshunter. Satt hemma i pojkrummet i Halmstad med en säregen talang för att producera trance-raketer som både går hem vid mellanstadiediskot som på NRJ awards. Hans claim to fame började med att han la upp en låt om en bot på en blogg, som spred sig till radio och blev en hit i Sverige. Sedan dess har den engelska versionen av samma trance toppat singellistan i England och gjort honom till superstjärna i musik-uländer som Bulgarien och Rumänien.

*Arctic Monkeys. Skrev pubertal riffrock hemma i stålstaden Sheffield som via myspace hittade ut från replokalen till tusentals unga britter. Via en gigantisk hajp i samma lands musikpress satt de sen med avtal från vartenda storbolag i England och kunde välja och vraka bland lukrativa erbjudanden om en debutplatta. De hade ju redan 10 000-tals fans som väntade.

...Så skulle jag kunna fortsätta en hel krönika till, ta upp exempel på hur man kan lyckas. Berätta om folk från Robyn, till M.I.A och Lykke Li. Om den nya teknikens tidevarv. Små egna släpp, myspace-sidor eller youtube-videos och bloggar. För du måste redan i unga år börja med att fundera på vilken typ av artist du vill vara. Kommer du fram till att Melodifestivalen, gig på Allsången och ett årligt framträdande i Diggiloo i SVT är höjden av rätt karriär, så ska du söka till Idol. Efter Idol finns nämligen ingen återvändo. Då är du i det facket av artister som aldrig kommer bli hyllade av Håkan Steen i Sonic Magzine, spela ett ölstinnt gig på Hultsfredsfestivalen eller vinna några slagfält på P3 Guld-galan och grammis.
Däremot kan du bli Zelmerlöf-stor och livnära dig länge på Ladies Night-turneér och företagsgig. Bara du funderar ordentligt innan du bilar ner till Umeå nästa år för att skaka hand med Peter Jihde. Du kan sluta upp i Diggiloo när du egentligen drömmer om Debaser. Glöm aldrig det.