Lugnet har lagt sig över gården i Norra Svartbyn utanför Boden. Den hektiska lamningsperioden är över och nu finns tid att bara njuta av de bedårande små lammen som skuttar omkring i halmen, gällt bräkande och nyfikna på allt som händer runt omkring. Tackorna vilar längs väggarna, idisslande och med halvslutna ögonlock, men hela tiden uppmärksamt vakande över sina ungar.
De små ulltottarna har fått lämna tryggheten i det lite dunkla fårhuset och tillbringar nu stora delar av dagarna i en liten hage precis utanför. Där smyger de runt och nosar ivrigt på allt nytt och spännande. Vid minsta ljud eller hastig rörelse sätter hela flocken fart, och på ett ögonblick är samtliga tackor och lamm inne i fårhuset igen. Ofta är det närkontakt med elstängslet som orsakar flykten.
– Vi håller på att ”el-certifiera” lammen så att de är klara till sommaren. Det gäller att de får respekt för stängslet när de är små. Till tackorna behöver vi inte ha elen på, de har lärt sig det där. De går knappt ut genom en grind ens, berättar Annelie Hansson som varit fårägare sedan 2009 då hon köpte fyra dräktiga tackor av den gamla och utrotningshotade rasen Svenska finullsfår från en uppfödare i Västerbotten.
Den här tiden på året går hon totalt in i lamningsbubblan och lägger allt fokus där. Hon beskriver det som ett dygnet runt-jobb då hon bara prioriterar det som händer i fårhuset.
– I år lammade de tolv tackorna på tio dagar. Det gick väldigt smidigt men det blir ändå en hel del pyssel och passning. Jag har kamera så jag kan se om de börjar lamma och om de behöver hjälp. Den här rasen får vanligtvis många lamm, trillingar och fyrlingar är inte ovanligt. Då är det lätt hänt att det blir fellägen när flera lamm ska ut samtidigt.
Under de åtta åren som fårägare har Annelie Hansson lärt sig hur en födsel går till och hur hon kan hjälpa tackan. Det kan handla om att rätta ett lamm som ligger på tvären eller att hjälpa till med att dra ut ett lamm som kommer med bakbenen före. För det mesta klarar hon det själv, men det finns hjälp att få.
– Vi har jätteduktiga distriktsveterinärer som har jour dygnet runt, det känns tryggt. Och för varje lamning som jag har gått igenom har jag lärt mig mer och blivit lugnare.
Får är flockdjur och är tryggast i grupp, därför får de vara tillsammans under lamningen. Men när de lammat klart får varje tacka med lamm en egen lammbox med värmelampa där de kan få lugn och ro den första tiden.
– Sen kan det hända mycket med lamm. De blir sjuka, stångade, fastnar i saker och kryper in i trånga utrymmen. Det är som med små barn, man måste hela tiden vara steget före.
27 små lamm blev årets facit, och alla har klarat sig.
– Vi har en liten gård med bara tolv tackor och tre baggar. Det brukar bli mellan 24 och 40 lamm, så det är en nätt liten kull i år.
I ett annat utrymme i ladugården, väl avskilda från tackor och lamm, huserar de tre baggarna. Den största, pälsfåret Lester, vill gärna vara i centrum och tränger sig resolut fram till grinden för att bli kliad under hakan av Annelie.
– Jag har slutat vara inne hos baggarna, de kan tjonga på rätt rejält om de får för sig att stångas, och de är väldigt starka. Egentligen ska man inte hålla på med dem, men Lester har jag ”pluttat på” med så mycket, så han är inte att lita på. Men väldigt snygg, säger hon med ett leende.
De andra baggarna, Chokladputte och Bruse, är renrasiga Svenska finullsfår och lite mindre än Lester och håller sig diskret i bakgrunden.
– De är mycket snällare, men mer reserverade.
Finullsfår är ovanliga i Norrbotten. Annelie var först i länet och känner bara till två andra uppfödare, i Ubbyn och i Överkalix.
– Rasen är populär som inkorsning i de mer traditionella lammköttproducerande besättningarna, på grund av deras fertilitet och goda modersinstinkter. Så renrasig avel behövs, och det finns utrymme för fler.
– Ullen är finfibrig som merinoull, men den är även glansig. Därför är den extremt eftertraktad och passar särskilt bra till babykläder och plagg som man har närmast huden. Den är jättemjuk och sticks inte alls. Även skinnen blir fina med sin mjuka, finkrusiga ull.
Annelie Hansson tycker att fler borde skaffa får, både för landskapsvårdens skull och för att vi ska bli självförsörjande på lammkött.
– Vi har så mycket marker som växer igen och fåren håller landskapet öppet. I Sverige har vi bara 30 procent eget lammkött, och i Norrbotten ännu mindre, resten måste vi importera. Det är naivt att säga att de är lättskötta, för det är ett visst pyssel, men de är lagom stora och lätthanterliga. Och framför allt väldigt trevliga djur.
– Det är synd att våra mjölkbönder lägger ner och börjar med nötkött, de borde börja med 100–200 tackor i stället. Men det är mycket jobb och inte lika mycket pengar. Efterfrågan på lammkött är stor. Vi har inga problem att sälja vår produktion, och inte våra kollegor heller, vi blir av med allt.