Jazmine Sullivans andra platta är fruktansvärt bra. Fruktansvärt bra. Jag har klurat i flera dagar på hur jag ska formulera vad det är som är så bra, men det är inte helt lätt att sätta ord på det.
Tänk er det här: Hon är som det absolut gottaste av Mary J Blige, Prince, Lauren Hill, Angie Stone, Jill Scott och Whitney Houston, från deras absolut gottaste tidsepoker. Hon känns retro, men inte omodern. Don’t make me wait osar 80-tal långa vägar, men då snackar vi det bästa av vad årtiondet hade att erbjuda, i modern tappning. Det är hjärta och smärta, men aldrig smetigt. Good enough gör ont ända in i märgen, men smärtan är så välgörande. Och när hon har roligt, som i Love you long time, svänger det på ett helt oemotståndligt sätt. Och rösten, sedan. Jösses.