En författare som ligger i framkant på en litterär tidsvåg, kan ses som "modern", "svårbegriplig" ,"dekonstruktionistisk", eller något annat omdöme som är färgat av hur litteraturbegreppet ser ut just då. Fortsätter författaren att skriva på ett liknande sätt, rullar ändå den där vågen vidare. Kanske man i skummet där längst fram hittar de nya författarna, på sina surfbrädor eller flytbojar, med liknande epitet på sig, men med andra sätt att skriva.
Katarina Frostenson ger mig precis den känslan när jag läser Flodtid. Det i hennes lyrik som för kanske tio år sen tedde sig "svårbegripligt" eller "polyfont", eller "post-post-modernt" för mig, känns idag snarast traditionellt. Traditionellt utifrån Frostensons eget sätt att skriva dikter, men också traditionellt, därför att man kan hitta mycket lyrik i dag som till formen och uttrycket liknar detta. Det "moderna" har blivit normaliserat. /Du kallar mig ett tungträd/varelsen/kallar mig lilla bokstaven/mor är inte rar/ögonparet/kakao/aldrig sluts ordens fordran/kärleksförklaringen/
Men från att ha varit en poet som aktivt ansträngt sig för att spränga former och begrepp, så tror jag att den Frostenson som skriver här, blankt struntar i trender, utan skriver det som hennes inre röst lägger fram åt henne. Det kan vara en iakttagelse, en lovsång, en betraktelse, en upptäckt, ett intryck, som gestaltas, som om varje vaket ögonblick genererar en dikt. Inom den rikt varierade kollektionen av utsagor och påståenden, så får dikten ta den form som den verkar kräva, utifrån sitt innehåll. Här finns berättande dikter, dikter med helt uppbruten syntax, dikter som sätter formen före innehållet, och dikter som sätter innehållet före formen. Gemensamt för dem är att diktens röst hörs, en sträv klang som nästan ligger steget före vad rösten faktiskt säger. Det intrycket skapas av en underliggande känsla, som byggs upp genom diktsamlingen, och förenar dem, trots de skiftande uttrycken och de varierande innehållen. Mycket av energin i dikterna kommer från vatten i olika former, och hur vatten uppför sig, både konkret och metaforiskt. .../hör tystnaden ur blodet/ljusa floden/silarljuset i dig strimmorna/en simmare du är i vatten överallt du går en fot/tår plöjer fåror/de går ut ordet s t r å l a n d e/det är av jord och/herakleitossol/s o l e n h a r v i d d e n a v e n f o t/
En känsla av att vissa formexperiment är gjorda för sista gången anas här och där, som om vissa mått är fulla och inte rymmer mera. Dit verkar de formmässigt stramaste dikterna höra, som t ex de mycket ordfattiga. En dikt med mycket mellanrum ger lika många tolkningar som det finns läsare. Tydligare referenser gör självklart en tydligare dikt. Men utan mellanrum finns det ingen dikt heller. Spännvidden blir mellan att kunna sätta sig själv i diktens jag, och att helt och hållet se diktens jag utifrån. Båda delarna finns i Flodtid, som landmärken bakåt och som sjömärken framåt.
/Skvätten kokt vatten jag varje morgon häller ut för att jag inte/mäter till mitt te, undrar var den är/Den kan vara en damm nu/en pöl, eller ha bildat en rännil/En flod är nog inte tänkbart men ändå/har den kanske samlats nånstans/i en sjö vid ängen med barkbitar i, den har möjligen/blivit dammen för karpar i minnet, stora blinda/vänder de och där syns ett blänk/av en rygg - en skymt -just så/vagt är det. Mät igen/nej jag vill se s t r ö m l i n j e n/Spillet kan tänkas rinna långt bort någonstans/i lysande stril, hand - tänk Tanganyika, att inget är förgäves/