Mat och mat som överlevnad och frosseri är ett mer än märkbart tema i både så kallad public service (åh, så befriad från kommersiell reklam..) och andra kanaler som lever på att det finns tv-tittare. Robinson handlar om att äta.. eller svälta ihjäl, såvida inte någon dold risgömma säkerställer minsta kaloribehovet för att inte den personliga försäkringen ska falla ut.
Men det som är mest iögonfallande är det otroligt stora antalet kock- och matlagningsprogram som TV i alla former massproducerar. Nischat mot grönt, rött, sött, kompisar, mot landsändar och regional mat, små barn som imiterar vuxna, restaurangägare som pimpas om, caféprogram som rör i grytorna, medan de klipper bort de sista hårstråna på en till klimakteriet kommen kvinna, och kallar det för en poppig frisyr.
Till och med i morgon-TV lagas och smakas det på mat i alla former, från semlor till pasta-finansierade program där en gammal numera reformerad kriminell hyllar den ”italienska maten”.
Å ena sidan fixeringen vid mat, med eller utan protein, med eller utan fett och socker, med eller utan grönsaker av varierande inköpskostnad.
Å andra sidan hur födofördelningen ser ut världen runt. Svält av varierande orsaker, inte minst krig. Jag tror inte att man kan få någon större förståelse för LCHF-diet, om det dagliga strävandet handlar om att få ihop ett riskok, med möjligen något tillskott av annan vegetabilie.
Västvärldens frossande i mat, med medias uppbackning, är av bulimiska mått, medan miljoner lider av en icke-vald svält. Denna splittring märks i morgonprogrammens rubriker, där man friskt blandar mellan att vi ska känna empati och medlidande för de så kallade sämre lottade, och samtidigt fröjdas åt att vi kan laga till en måltid som kan tänkas fresta den nutidsmätte som behöver lite omväxling i dieten. Oavsett om recepten handlar om ”kött” eller inte, så är de i lyxformat, jämfört med vad den genomsnittlige världsmedborgaren får leva på.
Samtidigt som vi ska ha dåligt samvete för att så många svälter idag, ska vi ändå, när vi dövat det samvetet ( och därvidlag finns också många lösningar förmedlade av media och kommersiella bolag), kunna äta vår sparris och odlade lax, med en puré på sötpotatis och västerbottensost. Eller något ditåt.
Två sidor av samma mynt. Frosseri och svält. Är det verkligen så att vi ska låta media förorda frosseriet, och i reklamsnuttarna förorda bidragen till de svältande. För min del väljer jag bort matlagningsprogrammen, i väntan på en bättre analys och dito implementering av det verkliga läget för jordens invånare.