Frihetspaket på turné
Ett stort paket med frihet baxas från Norrbottensteatern upp till stadsparken i Luleå. Den ende jag kan tänka på är Sören Kierkegaard:"Människorna är orimliga i sina krav. De utnyttjar aldrig den frihet de har, men fordrar den de icke har. De äger tankefrihet, de fordrar yttrandefrihet."
Fernando Ramirez.
Foto: Kurt Engström
Tanken med arrangemanget, i valtider dessutom, är att spåra upp nåt större än utspelen med vallöften från de olika allianserna. Eller som jag skrev i krönikan i går, att valtider liksom ger oss en möjlighet att reflektera över vad det är vi vill ska hända härnäst, bortom skatteprocent och a-kassenivåer.
Institutionellt och konstitutionellt kanske man kan betrakta Sverige som friast i världen. Men hur står det till med tankefriheten?
Så kom då paketet, även det institutionaliserat kanske man kan säga lite med glimten i ögat. Nu-institutet står bakom jippot, och Norrbottensteatern arrangerar i Luleå. Och den enorma boxen är det tänkt att man ska nyttja ungefär som en avancerad tyck-till-knapp på internet - genom att man skriver på små röstsedelliknande lappar och beskriver sin egen frihetstörst.
Sedan talade Gertrud Åström som fått epitetet nationell expert på jämställdhet. Därav blev det inte så mycket konkret sagt om just friheten annat än mellan raderna. Hon anförde många goda skäl till att kvinnor borde få lika behandling som män. Löneskillnaden var ett exempel, då hon menar att om svenska män får lön tolv månader om året så räcker bara kvinnornas till elva. Det blir nån dryg miljon mindre i livslön till kvinnorna. Och förmodligen är det väl så att jämställdhet går före frihet. Utan den ena platsar inte den andra.
Ett helt annat perspektiv på temat frihet anförde Fernando Ramirez i sitt tal. Han kom ju hit som politisk flykting från ofriheten i Chile 1973.
- Jag såg friheten i det svenska samhället, men vägrade först tro att den var verklig, sa han.
Det syntes inga soldater på gatorna, kunde han också konstatera. Men han upptäckte också tystnaden i alla dessa miljöer. Det fanns trots allt en annan sorts frihet än den konstitutionella. Nu fick han lägga band på sitt kroppsspråk när han talade, och inte heller kunde han gå in i hus med skorna på. Inte kunde han heja allt för spontant på bekanta. Den friheten tog slut i tystnadens Sverige.
På sätt och vis tog kvällens avslutande talare vid där. Poeten och författaren Mattias Alkberg tecknade nämligen en egensinnig men intelligent bild av den svenska friheten som den utvecklat sig. Sittandes inlåsta i våra lägenheter sitter vi förnöjsamt med internet. Yttrandefriheten är en knapp på Facebook. Gilla och dissa. Vi förvandlas till extremindivider som inte behöver gå ut genom dörren, inte ens när vi ska hyra film. Som om videobutiken var den sista utposten, sista platsen på jorden där vi träffade en människa senast. Nu har svensken lämnat mänskligheten för gott. Nu sitter vi instängda med all förströelse, och alla världens tv-serier, nedladdningsbara till skärmar.
- Nu tillåts galningarna komma till tals, konstaterar han också.
Det är på de där kommentarsknapparna på internet igen som idioternas floskler numera passerar alla redaktionella filter.
Och häri landar hans kritik, om jag tolkar honom rätt, att vi här i frihetens högborg får passa oss så att vi inte mister förmågan att problematisera. Våra lagstadgade rättigheter riskerar att förvandlas till ett teoretiskt bygge. I slutändan går yttrandefriheten bärsärk i ett träsk av innehållslöst svammel. Gilla och dissa.
Därför blir Mattias Alkbergs tal det mest intressanta, just för att han gör ett oförutsägbart försök att problematisera.
Tyck till och chatta. Det var nog inte det som Kierkegaard hade tänkt sig.
Iskalla vindar i Luleås stadspark. Jag tog mig friheten att hälla upp ett varmt bad vid hemkomsten.
Så jobbar vi med nyheter