Förr i tiden var en bonde, en bonde. Det var hans identitet, och oavsett hur bra han trivdes i den definitionen av honom så var det hans öde. Hans näsa var hans näsa, och hans identitet var hans identitet; något orubbligt och fast som han var tvungen att lära sig älska.
Hans son var bondens son, som skulle ta över titeln "bonde" när hans pappa somnade in för den allra sista gången. Den nya bonden skulle vandra på samma solvarma stigar som hans far trampat upp varje morgon. Hans värld var förutbestämd och begränsad till kroppen, det fanns ingen mobil som med ett fingeravtryck kunde förbinda honom med en hel värld och nya sätt att vara. Tradition bestämde yrke, livsinriktning och identitet. Identitet var inte en fråga, det var ett konstaterande.
Nu är vi fria att vara vem som helst. Det finns ingenting som skrämmer och kittlar oss så mycket på samma gång. "Vem är jag?" skriker vi till oss själva gång på gång, och ställer frågan mot ständigt nya bakgrunder av fritidsintressen, personligheter och frisyrer. Vi testar, letar, frågar: när ska min identitet, den jag är, äntligen göra rättvisa av de stora drömmarna som mitt hjärta har modet att drömma för mig? Vi vill så tröstlöst desperat hitta "vårt sanna jag". Viktigaste av allt är att det inte är den personen vi är nu. Och det är därför jag varje höst gör en utrensning.
Jag kastar ut tidningar, papper, två år gamla kvitton. Sorterar, möblerar om, köper nya saker som jag placerar ut på nya platser i nya positioner, och sedan ställer jag mig i mitten och utvärderar mitt nya jag. Tittar på bokhyllan fylld av böcker som står uppradade efter färg. De säger att jag är intellektuell och nyfiken. Tittar på den nya kjolen i min garderob som säger att jag är en person som hellre dansar än pratar ute på nattklubben. Nickar nöjt åt mitt ekologiska jordnötssmör som berättar att jag är en hälsomedveten människa, med ett samvete.
I vårt sökande efter "vårt sanna jag" har våra saker blivit både ett medel och en vägvisare; en reflektering av de vi är, eller vill vara. Att hitta sig själv har blivit en produkt i sig, och en kjol är inte längre en kjol. Det är en önskning; om att vara just den typen av människa som äger denna typ av kjol.
I vårt sökande har vi ibland börjat titta mer på spegeln, än i den.