I mitten av 1980-talet flyttade fyraårige Polat Ghasemloo med sin familj från Iran till Luleå. Redan då var konsten en stor del av hans liv.
– Jag har alltid hållit på och skulpterat, redan när jag gick på dagis på Porsön. Då var det mycket hästar, figurativa grejer, djur och sånt.
Men det var på Konstskolan i Sunderbyn det började på riktigt:
– Jag gick där i två år, och där fick vi testa allt, men jag fastnade direkt för keramiken. Min lärare Lars-Lennart Stenberg tyckte att jag skulle söka vidare och tipsade om Formakademin i Lidköping.
Där gick han i ett år, innan han kom in på Konstfack i Stockholm.
– Direkt efter utbildningen läste jag kandidat och sedan masterutbildningen där. Nu går jag ett ettårigt forskningsprogram där jag har fått jobba med ett eget projekt som jag sökt in med.
Under studietiden har han haft olika arbeten vid sidan om som gett honom inspiration till hans konstprojekt.
– Jag har gjort allt från takskottning av snö och rengöring av oljecisterner till våtspackling av golv. Arbetena var ganska stressiga, och det tog jag med mig i min konstnärliga process. Jag försökte hitta nya sätt att arbeta för att effektivisera så mycket som möjligt.
Även de material han använde i jobbet tog han med i konsten, till exempel wellpapp, och vissa tekniker från spackling.
Under masterutbildningen började han jobba inom hemtjänsten.
– Jag fick ta del av många livsöden som jag försökte bygga verk runt.
Med tiden har han fått en djupare inblick i de äldres tillvaro. Då har han också kunnat se sig själv och speglat sig i deras problem, vad de går igenom med sina barn, och vad de har haft för problem med sina föräldrar.
– Något jag har blivit väldigt intresserad av är det som man ärver från sina föräldrar, det som går i generationer, som en sorts skam som är svår att bli fri ifrån.
I höstas började han på Konstfacks ettåriga forskarkurs ”Research Lab Craft”, som resulterade i det verk som han deltar med i årets vårutställning den 11–21 maj.
– Jag har tagit mycket från de äldres berättelser och vävt ihop med min egen bakgrund. Verket är en dialog mellan två personer, där den ena har ett matmissbruk och pratar med sin förälder som har ett alkoholmissbruk.
Vad har varit den största utmaningen?
– Hur personlig man kan vara. Det är väl skammen. Det handlar ju egentligen om mig själv, men också om dem. Men det är bra att berätta, då kan man döda den skam som finns över såna här problem.
– Det enda sättet att bli fri på riktigt är genom att försöka lyfta bort skammen.
Under sommaren deltar han i flera utställningar, bland annat i en samlingsutställning för ”Ung svensk form”, på Höganäsmuseet och under Porslinsfestivalen i Lidköping. Där visar han nya keramiska tekniker och material som han tagit fram, bland annat en marmoreringsteknik. Efter skolan flyttar han in i en studio i Gustavsbergs porslinsfabrik där han ska jobba med olika projekt.
– Familjen bor kvar i Luleå, så jag hälsar på ibland. Det är ju Porsön som är hemma för mig.
I Luleå har han aldrig ställt ut – hittills. Men kanske är det på gång.
– Jag ska vara med i en vandringsutställning som visas på olika platser i landet, kanske även i Luleå.