Tonerna ligger i luften, som om ljudvågorna inte hunnit lämna lokalen. En ung kille med röd skjorta kommer bärande på en cello, en kvinna hastar mot dörren med skylten ”Tystnad. Repetition pågår.” I konsertlokalen Black Box finslipar man detaljerna inför premiären av den nyskrivna operan ”Stilla min eld”. Platsen är Musikhögskolan i Piteå.
Jan Sandström släntrar vant genom korridorerna, hälsar hjärtligt och byter några ord med de flesta han möter. Trots att skolan har varit hans arbetsplats i 34 år verkar han fortfarande betagen och full av beundran för både lokalerna och människorna som fyller dem, och som får dem att sjuda av liv. När eleven Johannes Pollak går förbi utbrister han:
– Det är det här som är så underbart med det här jobbet, jag brukar säga att jag är precis på rätt plats i livet. Den körmusik som Johannes Pollak skriver, alltså wow! Den ska jag sno, säger han skämtsamt och skrattar till.
Han är en av de mest spelade nutida svenska kompositörerna, är internationellt känd, och sedan 1989 är han professor i musikalisk gestaltning vid Luleå tekniska universitet. Ändå verkar han lite i det tysta, i utkanten av uppmärksamheten, men verkar trivas med det.
Jan Sandström lever och andas musik och kan inte tänka sig en värld utan den. Den drabbade honom med stor kraft redan när han var i sexårsåldern, i hemmet i Västerbottens inland på 1960-talet.
– ”Förgiftad” är kanske ett överdrivet ord, men jag blev nästan förgiftad när jag hörde musik.
– Jag var kanske sex eller sju år, och min äldste bror satt och spelade ”Guitar boogie” när han plötsligt sa: ”Janne, om du lär dig den här låten till i morgon så ska du få gitarren.” Det gjorde jag, så då var han tvungen att ge den till mig, säger han och ler belåtet.
Jan Sandström lyssnade på Beatles och annan 1960-talspop, men spelade inte så mycket av andras musik. Han komponerade mest eget.
– Jag har hållit på med det hela livet. Först spelade jag bara på två strängar, flyttade och så. Sedan blev det mer och mer.
När Jan var sju år flyttade familjen till Sollentuna, och på musiklektionerna fick läraren upp ögonen för hans talang:
– ”Jan, Jan, du borde spela violin”, sa min musiklärare. Men hade jag haft en violin i området där jag växte upp så hade jag blivit nerslagen. Jag ville spela gitarr. ”Det kan du göra hemma”, sa läraren. Min pappa sa: ”Ta klarinett då, det spelar Benny Goodman.” Så då gjorde jag det.
– Jag minns fortfarande doften av klarinett, just det där med röret, men jag spelade ungefär som man gjorde läxan. Jag var inte intresserad egentligen. Jag spelade gitarr, pop i olika band. På gymnasiet hade vi en grupp som hette ”Orrings bockar” som spelade Chicago och Blood, Sweat & Tears. Då vidgades världen lite.
Grabbarna i bandet blev tillfrågade om att sjunga tenor- och basstämman i en kör med bara tjejer och tyckte att det lät lockande.
– Vi tog lektioner i sång, gehör och harmonilära hos en kvinna som hette Birgit Johansson. Kören blev ganska bra, vi kom till final i SM, och då fick vi kontakt med annan musik.
Även om hans väg till musiken alltid varit självklar så har den också varit krokig och slingrande.
– Jag har varit som ett barn hela tiden. Om leksakerna är i ett rum och man tröttnar på dem så går man till dörren och ser vad som finns där bakom. Så jag har vandrat genom olika landskap, och alltid skrivit musik som har inspirerats där.
Ändå hade han inte en tanke på att musiken skulle bli hans yrke, förrän han en dag fick den avgörande frågan:
– Jag hade en helt annan plan för livet, att jag skulle bli något riktigt, något med data. Men min lärare Birgit Johansson tyckte väl att jag hade någon sorts gåva, så hon ställde en fråga. Det är viktigt för människor att ställa frågor till unga människor. Hon pratade som en sångpedagog och sa: ”Men Jan, vad vill du göra med musiken?”
– Ingen hade ställt frågan. Då svarade jag: Jag vill skriva musik. Och det höll jag ju redan på med. ”Okej, här får du 25 öre. Nu ringer du till Valdemar Söderholm på Akademin.” Så jag gick ut till telefonautomaten och ringde. Han var liksom en guru. ”Kom upp i morgon klockan tre, Sturegatan 24”, svarade han. Jag gick dit, och sen var det igång.
Då gick Jan Sandström fortfarande på gymnasiet. Hans pappa hade hört talas om en ny utbildning i Piteå som hette Sämus, särskild ämnesutbildning i musik. Jan bestämde sig för att söka.
– Man kunde bli musiklärare, men det var inte bara klassiskt. Det var pop också, så jag tänkte att det passade mig perfekt. Jag tog min folkvagn, lämnade Sollentuna och åkte 100 mil norrut, upp till Piteå.
Efter Sämus blev det kompositionslinje på ”Ackis”, numera Kungliga musikhögskolan i Stockholm. I början av 1980-talet åkte han till Paris. Då ringde Christer Wiklund från Musikhögskolan i Piteå och ville att han skulle komma.
– Min fru Mona är Luleåflicka, och Luleåflickor vill bo i Luleå. Så vi flyttade till Luleå och jag började pendla till Piteå. Jag ger det ett år, tänkte jag.
Han berättar om hur hans kollegor undrade hur han kunde lämna Stockholm och menade att han kunde glömma sin karriär.
– Det är så kul att kunna bevisa motsatsen. Man behöver inte bo i Stockholm eller Paris, det går så fort att flyga.
Jan Sandström har varit produktiv genom åren och skrivit ett stort antal verk för kör och orkester, operor och kammarmusik. Den som blivit mest uppmärksammad, även internationellt, är Motorcykelkonserten med trombonisten Christian Lindberg som framförts 700 gånger runtom i världen.
– Jag brukar passa på att åka och lyssna när den spelas, säger han och klappar ömt på partituret till Motorcykelkonserten. Det är så kul att besöka Monte Carlo eller Las Vegas, ställen som man inte skulle åka till annars.
Kommer musiken lätt till dig, eller är det ett slitsamt arbete?
– I Stockholm har man en linje för afroamerikansk musik och en för klassiskt. Här i Piteå får de skriva precis vad de vill, för musik är musik. Alla tider, alla rum samtidigt, det går jag igång på. Då måste man vara helt fri som konstnär och tänka ”äh, nu skriver jag en poplåt, jag behöver inte skriva opera”. Jag kan vara helt fri. Det är det bästa med det här yrket.
Gör du så också? Lever du som du lär?
– Absolut. Om man lyssnar riktigt noga så kan man höra att jag faktiskt snott harmoniken, alltså ackorden, i en av mina operor från sångerskan Sias låt ”Chandelier”. Det tycker jag är kul.
Har du musiken klar i huvudet när du börjar komponera?
– Nej, nej. Jag tror att det är samma sak som när du skriver. Du vet ju inte exakt varenda mening, utan du börjar och så ger det något tillbaka. Om du skriver och sedan läser så blir det som ett samtal, eller en feedback, som gör att du går vidare. Så är det med musik också. Don’t push the river, let it flow by itself. Lyssna på floden vad den vill. Så enkelt är det.
I början av sommaren var det premiär för det uppmärksammade ”Rokokomaskineriet”, ett beställningsverk från 250-årsjubilerande Drottningholmsteatern. Jan Sandström stod för musiken till operan, som fick strålande recensioner. Men han fick betala ett högt pris för framgången. I januari drabbades han av utmattningssyndrom. Livet stannade av.
– Jag hade skrivit ungefär 50 minuter av musiken när olika omständigheter gjorde att jag ville börja om från början, allt arbete åkte i papperskorgen. På två månader skulle jag börja om från noll och skriva två timmars musik.
I januari åkte han tillsammans med sin fru Mona till Spanien, där han skulle skriva klart den sista scenen.
– Mona sa: ”Komponera, Janne!” Men det gick inte. Batterierna tog slut. Jag bad min assistent och kollega Jörgen Häll skriva klart, och det gjorde han.
I våras var det meningen att han skulle skriva operan ”Stilla min eld”, men han blev tvungen att tacka nej.
– Det var omöjligt. Jag rörde inte ett piano på tre månader. Som tur är kunde Fredrik Högberg ta över och skriva den här underbara operan. Han och Jörgen har varit fantastiska. Jag har tagit det pö om pö, och nu känner jag mig helt tillbaka.
Hur kändes det när det var som värst?
– Jag sa till min fru att jag tror inte att jag kommer att komponera mer överhuvudtaget. Det fanns ingen glädje, ingenting. Man tror att man orkar hur mycket som helst, men det gör man inte. Man måste förändra sitt beteende. Men jag är jätteglad nu, för nu känns det som vanligt igen.
Hur kom vändningen?
– Helt plötsligt så tänkte jag: Just det, jag ska skriva en violinkonsert. Nu är jag sent ute men jag börjar i varje fall, jag lägger de första tonerna och ser vad som kommer tillbaka. Nu har jag nästan hunnit ikapp.
Hur är det att vara tillbaka på jobbet?
– Det är jätteroligt. Studenterna säger: ”Janne, vad roligt att du är tillbaka, vad kuuul.” Och när jag steg in på kontoret var det blommor och choklad på bordet – och ett sexpack Fanta.
Fanta?
– Ja, det händer konstiga grejer. Jag blev så himla sugen på Fanta i slutet när jag var sjuk. Ett tag var stekt palt det enda som jag kunde äta. Nu är det rostat vitt, onyttigt bröd med ost. Det är fascinerande, det som händer med kroppen.
Jan Sandström har sin musik som sitt yrke, men när han vill koppla av lyssnar han på pop, gärna Coldplay eller den spanska sångaren Pablo Alboran.
Hur är ditt förhållande till tystnaden?
– Det är viktigt med tystnad också. Det är samma sak när man skriver musik, det behöver inte låta hela tiden, det kan vara en andningspaus.
Vid sidan av musiken har han ett stort hockeyintresse och ser gärna Luleå Hockeys matcher – med sin namne i laget.
– Ishockey är fart och fläkt, skönhet, tuffhet och hjärna. Ibland önskar jag att konserter var likadana.
Han skruvar lite på sig, funderar en stund och säger:
– Jag tycker egentligen inte om att gå på konserter.
Varför? Är det för stelt?
– Ja. Det var du som sa det. Men ibland är det fantastiskt. Jag såg ”Le Miserable” i London och var helt körd i tre dagar efteråt, fan vad bra. Som riktigt bra hockey. De kan hålla in en dragning, och så händer något helt annat. Det är som ett snyggt ackord.
Nu ser Jan Sandström fram emot sitt uppdrag som huskompositör för Norrlandsoperan där han ska skriva tre verk.
– Det första är en violinkonsert som jag håller på med nu. Sen blir det ett orkesterverk, och så en helaftonsopera, så det blir opera igen. Men det är under loppet av tre–fyra år.
Vad driver dig?
– Tänk dig en värld där det inte finns musik, ingen vet vad det är, ingen har hört talas om det, det finns inte. Tänk dig in i det. Finns inte. Skulle det vara tomt? Ja. Det här är ett operaämne som jag kommit på själv. Min grej var att den här operan skulle handla om mannen eller kvinnan som uppfann musiken. Det skulle vara i 20 minuter, inte tystnad, men lite konstiga ljud, och någon som plötsligt sjunger en melodi. Vad gjorde du? Nej, ingenting … Sen återkommer det, och sen blir allt i färg.
Jan Sandström tystnar för ett ögonblick och fäster blicken någonstans i fjärran.
– Det finns också ett andligt stråk i mina kompositioner. Min mamma kom från ett andligt hem, min far var skogshuggare och svor tio gånger i minuten. Jag tror att musiken är en liten, liten strimma från en annan värld som har sipprat ut. Den andra världen. Det måste vara så.