Minnesbilderna från barndomen är som att kliva in i en film för henne.
- Jag ser minnena som bilder, som en film som rullar, där jag ser allt med barnets blick. Efterhand som "filmen" rullar kan jag t o m upptäcka saker som jag glömt. När texten är klar så ser jag allt mer ur mitt vuxna perspektiv. Man är liksom uppkopplad på något, och det kommer fram mer än man tänkte först. Den känslan är samma känsla jag har när jag målar och jag har det där flytet.
Vid 12 års ålder hade Karin E E von Törne Haern bestämt sig för att bli konstnär, men redan ännu tidigare hade bildens och konstens betydelse för henne visat sig.
- När jag fyllde sju år fick jag en sagobok, och fascinerades av en John Bauer-bild till sagan Trollkarlens kappa, som föreställde en vacker prinsessliknande flicka i ett fönster smyckat med frukter och vinrankor. Den väckte en längtan efter att själv kunna göra såna bilder. Vi hade ritpapper på rulle hemma och jag upptäckte att färgerna var mycket viktiga för mig.
- På mellanstadiet tog tecknandet fart, och jag gjorde bl. a. tecknade serier. Jag gick på vernissager i Shopping, som det enda barnet bland alla vuxna. Ett par teckningstävlingar vann jag också.
- Men mitt första verk var nog en cowboy jag målade på tapeten hemma, som mycket liten...
Pappan avrådde sin bildintresserade dotter från att bli konstnär, med motiveringen att det var bara män som blev konstnärer. Som 16-åring sökte i alla fall Karin till Konstfack. Hon kom inte in, men konsten och bilden fanns med i varje period av hennes liv.
- När jag bodde i Paris som 20-åring tecknade jag mycket, och tanken på att bli illustratör fanns, som något att försörja sig på. Längre fram började jag på Wiks folkhögskola och utbildade mig inom måleri.
När barnen växt upp fanns det mer tid att utveckla det konstnärliga, och skapandet kunde ta alltmer plats i Karins liv. I Uppsala skaffade hon sig egen ateljé.
- Jag försörjde mig som illustratör och gjorde även originalsättningar till böcker. Under Uppsala-tiden gick jag även mycket kurser, och det var där jag lärde mig måla akvarell. Hela mitt liv har jag gjort bilder, mycket porträtt, människor har alltid intresserat mig som motiv.
Det självbiografiska temat har alltid funnits där, och visar sig inte bara i manuset Karin skriver på, utan även i bilder.
- Jag har gjort många självporträtt i olika versioner, ibland för att bearbeta olika saker i mitt liv, som t ex min dåliga hörsel. Jag gjorde porträtt där örat var en snäcka, eller målade bilder med snäckor. När jag bröt båda armarna i mitten på 90-talet, så resulterade det i en bildserie, där jag ville avbilda känslan av att vara hindrad och instängd, och själva smärtan efter benbrotten. Ett nyligt exempel på självporträtt är den där jag balanserar en sten på huvudet, det är faktiskt en dröm jag haft nyligen, som jag målat av. Brevbunten med strykjärnet på är också självbiografisk.
Det självbiografiska är lättare att hantera i bilden, tycker Karin E E von Törne Haern.
- En text är mer självutlämnande än en bild. En självbiografisk bild kan tolkas på många olika sätt, medan det ju står rakt upp och ner i texten vad det handlar om. När jag skriver så har jag till allra största delen berättat precis som jag minns, men här och där har jag t ex lagt ihop två minnen eller ändrat på någon omständighet, för att få en roligare text. Jag har bett min syster läsa, men hon minns inte alls samma saker som jag! Hon minns hundar, katter, hästar och alla djur, medan jag minns människorna.
En fortsättning på självbiografin är på gång.
- Till den här delen vill jag göra både text och teckningar, och välja mer bland det jag upplevt, så att läsningen skulle passa och roa barn. Som lektör har jag mitt barnbarn, på henne får jag testa av vad som funkar!