Egentligen är det ingen svårighet att knyta samman historia och mat, och då utifrån den enkla sanningen att människan i alla tider varit tvungen att äta och dricka. Det är vetskapen om detta som står i centrum för den här boken. Eller annorlunda uttryckt: man vill använda historiekunskapen till att försöka leva sig in i historien.
Säg medeltidsveckan i Visby så får vi ett rikskänt exempel. Säg medeltidsdagarna på Hägnan i Gammelstad så kan besökaren uppleva riddarspel och klädkavalkad. Säg de tidigare ofta förekommande visningarna i Vuollerim med tillhörande bjudning av bäverkött från kokgrop, ett arrangemang för att visa hur man åt för 6000 år sedan.
I samtliga fall avser det temat ”Smaka på historien”. Lägg därtill dagens till synes omättliga behov av matböcker så har vi bakgrunden till den nu aktuella utgåvan. Katarina Schoerner Carr är kulturhistoriker, författare och konstnär med historieförmedling som specialitet. Örjan Klein är känd för sina mathistoriska TV-program och kokböcker. Låt oss först som sist påpeka att det är en strålande vacker bok man åstadkommit tillsammans och i begreppet matbok ska naturligtvis även räknas recepten.
Den här gången närmar man sig ämnet på ett litet annat sätt. Enstaka historiska händelser får bilda utgångspunkt i urvalet. Förutsättningen är naturligtvis att källorna är detaljrika så att mat-temat kan belysas. Det är således fråga om arkivalier av två slag, dels de som beskriver hur mat både tillagades och förtärdes, dels mer eller mindre indirekta uppgifter som räkenskaper, skattelängder, domstolsprotokoll eller hushållsböcker.
Så långt är allt gott och väl men samtidigt anar vi felkällor. I ena fallet blir det lätt att ”de fina hushållens mat” från slott och herresäten dominerar. I andra fallet meddelar rättegångarna knappast det normala, det vardagliga livet i sig, utan förhållanden som på sitt ligger utanför lagens råmärken.
Den påtagliga sociala rangordningen även inom matens område speglas i boken. Inledning sker med Stockholms slott Tre kronor, med andra ord på Gustav Vasas tid. I slottets kök lagades inte bara mat till den kungliga familjen utan även till de hundratals människor som arbetade inom slottsförvaltningen. Samma krets tillhörde drottning Maria Eleonora som 1628 hade en så stark längtan efter ostron att sådana fick anskaffas genom kurir via Göteborg.
En annan tidsbild lämnas från krogarna i Stockholm. I mitten av 1600-talet fanns omkring 300 ställen för att släcka törsten. Matmöjligheterna var mera begränsade. Ett prov på krogmat visar kålsoppa med frikadeller som förrätt, halstrad sotare som mellanrätt, blodpudding med knaperstekt fläsk som huvudrätt och fattiga riddare som efterrätt.
Två nyheter på ”matens” område var kaffe och potatis. Kaffe tycks vara nämnt för första gången 1657 av ett svenskt sändebud på väg till Turkiet. För potatisens del har vi industrimannen Jonas Alströmer och Alingsås liksom 1720-talet. I båda fallen gick det trögt att övertyga ”allmogen” om detta nya och det är på sitt sätt typiskt för matvanor i brytningen mellan gammalt och nytt. Tänk bara på nutidens julbordsvanor. Då om någonsin ska det vara rödkål och skinka men även lutfisk och grisfötter. Det mesta av detta är relikter från äldre tiders frossande som kommer fram inför storhelger.
Maten och dess historia kan inte bara avläsas i form av kvardröjande kostvanor vid sidan av arkivalier. Man kan även rekonstruera inslag från främmande land. I första hand tänker vi på importerade kryddor. Ett kuriöst inslag är de s k ryssugnarna, här redovisade som typiska för Stockholms skärgård. Med det avses stenkonstruktioner, en form av tillfälliga eldstäder. Traditionen säger att de användes av ryska soldater som lagade mat och bakade bröd under krigsåren 1719-21. Allt detta är spår av att den ryska flottan besökte svenska ostkusten, ja även kom långt upp i Bottenviken. Det betyder att åtminstone till namnet har vi sådana ugnar i Norrbottens kustland, t ex Jävre-Sandön i Pite skärgård.
”Smaka på historien” för med lätthet långt ut i det förflutnas periferi, från ostron och ryssugnar till sotare och fattiga riddare. Var har vi det enkla folkets tillvaro i det sammanhanget, var har vi de perifera bygderna? Ett exempel på temat ”Smaka på historien” kan vara fäbodkulturen som var extremt inriktad på att ta fram mjölkprodukter. Isoleringen och den enkla livsföringen bidrog till att bevara ett ålderdomligt matskick, kort och gott en primitiv hushållning baserad på boskapsskötsel och lagring av vintermaten. Avståndet till den ostronätande drottningen är enormt men likväl talar vi om samma mänskliga grundbehov, att säkra dagens föda för att överleva.