Pormask.
Ordet formligen vibrerade på sidan 32 i Yasmine Ghatas bok ”Flickan som slutade tala”. Där stod raderna ”den berömde poeten föll offer för mammas naglar när hon försökte klämma ut en irriterande pormask ur näsan på honom.” Hela min tidiga ungdom rutschade in och tillbaka i mitt liv. Det var som att mumsa i sig ett helt fat Madeleinekakor, så att säga från tider som flytt. Det har sina risker att läsa en bok.
Minnen ramlade över mig. Känslan av osäkerhet, av att jag var liten och ”pormaskig”. Min brorsa, som var sex år äldre, drog en handfull Bryl-creem genom sköret innan han som en annan James Dean steppade ut i natten. Han var förstås min idol och jag hade själv just samlat ihop till en burk Brylcreem när jag hörde Beatles sjunga ”Yeah Yeah Yeah” och Stenarna dra loss några pansarhårda riff ur ”Satisfaction” på radions P3. En helt ny frilla började gälla i kvarteren runt Mariatorget i Stockholm. Insåg att jag gick i otakt med livet. Till det kom dessa förbannade pormaskar. Livet sög. Jag famlade efter mål och mening. Inte ens Beatlessingeln ”Help!” inhandlad hos Numa på Hornsgatan hjälpte.
Då kom 1968 och livet fick plötsligt innehåll. Ett politiskt engagemang kändes nödvändigt med en aggressiv rysk kommunism, med en fascism med garrotteringar i Francos Spanien, med en absurd apartheidpolitik i Sydafrika, med USA som gick bort sig fullständigt (det var bara moderat ungdom som inte förstod något) och våldförde sig på folket i Vietnam. Att göra sin röst hörd kändes ofrånkomligt och vi var många. Vi var ännu fler.
Det är lätt att tänka på den tiden när jag lyssnar och läser om ungdomar i USA som nu tar fajten med den amerikanska vapenlobbyn och aningslösa för att inte säga köpta politiker ”on the Hill” (som vi nördar som sett alla säsonger av ”Vita Huset” och nu ”Homeland” säger). Välformulerade, skarpa och djupt rörande utsagor efter den senaste vansinnesskjutningen på en skola i Parkland, Florida. ”Gör något eller så röstar vi bort er!” – skanderar de stolt.
Skulle gärna vilja se det breda engagemanget hos svenska ungdomar. För nog sjutton finns det anledning att engagera sig. En trött cynism brer ut sig i världen, populistiska högerkrafter vinner terräng, förnuftet är satt på undantag. Alla fejknyheter gör oss förvirrade. Ingen är att lita på. Visst, vi har inga skolskjutningar i Sverige. Men Vietnam låg också långt bort då, en gång. Demokratin är inte given – den måste bökas med och vårdas. Och det handlar om motstånd. Och lite eftertanke.