Han växte upp i Juuru, ett litet samhälle fem mil utanför Tallin. Estland ockuperades av Sovjet 1940 men blev självständigt 1991. Andrus Haljaste, i dag 47 år, tänkte under uppväxten att han aldrig skulle få se världen utanför Estland.
– Det var liksom så det var. Där blev man kvar.
Han bodde med mor, far och två systrar. Han, syskonen och en mängd kusiner spenderade somrarna hos Andrus morföräldrar som hade hästar, får, grisar, höns och sällskapsdjur. Det formade så småningom hans yrkesval.
– Jag vet att mormor sa att hon tidigt förstod jag skulle bli veterinär. När mina kusiner och syskon var ute och lekte kunde jag hänga med djuren i timmar istället. En gång kom jag in med en höna i köket, byggde en bädd till henne i en kartong och meddelade mormor att hon var sjuk. Och det var helt rätt. Mormor såg då att hönan inte var frisk.
Andrus sökte till veterinärutbildningen i Tartu, Estlands Uppsala, och kom in. Men efter ett års studier kallades han till den militärtjänstgöring som fram till 1991 utfördes i rysk regi. Andrus gjorde den högst upp i norra Ryssland i två hårda år utan resor hem.
– Det var svårt. Vi skrev brev hem och jobbade i ett otroligt mobbningsinriktat system. Jag hade ofta mardrömmar när jag kom hem igen. Man var som hjärntvättad.
Under de följande åren studerade han klart och blev färdig veterinär. Han hann jobba ett år som det i Estland, men så dök kärleken upp.
– Hon är från Sverige och vi bestämde oss för att flytta hit. Jag minns så väl när vi landade i Gällivare den 28 april 1995. Det var en stor omställning. I uppväxten hade jag alltid hört om Sverige som det land där neutraliteten råder. Det var lugnt och fint här. Stort. Om än man nog kan diskutera det där med neutraliteten, men det var speciellt att hamna här.
Mycket gick sedan i snabb takt framåt för Andrus. Bara ett par dagar efter ankomsten, tredje maj, började han läsa på SFI, svenska för invandrare, och på hösten samma år föddes parets son. Andrus ville göra allt för att få jobba med det han var utbildad till men det var svårt få fram licensen.
– Estland var ju inte med i EU på den tiden, så det var svårare för mig än för veterinärer från EU-länder att få allt på plats. Jag var klar med det så kallade rikstestet och sjukvårdsvenskan våren 1996 men efter det krävs en tilläggsutbildning också, den så kallade Tuve, tilläggsutbildning för veterinärer.
Väntan på den kom att bli lång. Andrus hann praktisera på Gällivaredistriktet i ett år och följa med olika veterinärer ut på fältet vilket han stortrivdes med. Men praktik är praktik och så småningom skulle andra praktikanter in, så Andrus kom att arbeta tre år inom äldreomsorgen innan han fick meddelande att en Tuve skulle startas i Skara.
– Vi var 17 veterinärer från olika länder som lärde oss svenska lagar och övergripande saker såsom djurskydd för att efter det göra praktik inom häst, smådjur och nötkreatur.
Ätt kämpa sig fram till licensen och få en plats i samhället var en tuff resa, något som kan ha satt relationen i gungning menar Andrus.
– Det är alltid jobbigt separera, men ibland måste det ske. Jag har inte bott i Gällivare efter att jag började plugga i Skara men haft kontakt med min son och träffar honom regelbundet. Det kom en stark känsla till mig när jag hade varit hem till Estland i tre månader efter separationen och sedan kom tillbaka hit upp sen. Min son kom springande mot mig på flygplatsen och då landade något inom mig. Jag älskar mitt hemland helt klart, men kärleken till mitt barn är ännu större. Den är störst.
Sedan åtta år tillbaka bor Andrus Haljaste på en gård utanför Arnemark, tätt intill skog, berg och ängar. Det är där vi först träffar honom, i fårhagen och bagarstugan där han bor medan timringen för framtida boende renoveras. Härifrån utgår han med sitt företag som främst har uppdrag runt om i Piteå och Älvsbyn. Till en början arbetade han som anställd veterinär åt Jordbruksverket i sju år men kände sedan för att vara sin egen. I åtta år har han nu drivit den egna firman där en hel del arbete med hästar står på schemat. Vi hakar på honom till Piteå ridklubb. Där står 14-åriga Ruff, en blandning mellan fjording och New Forrest och väntar på honom.
– Här är det munkoll som gäller. Och Ruff ogillar det nåt hemskt. Så det är en utmaning.
Andrus berättar om början av sin yrkesbana då exempelvis en kastrering av en katt skapade nervös handsvett i plasthandskarna hans.
– Men efter ett tag märker man att adrenalinet är borta. Att saker går på rutin. Då är det inte roligt. Jag gillar adrenalinet i arbetet, utmaningen. Därför är hästar som Ruff extra skoj.
Catarina Dahlberg, anställd på ridklubben, håller stilla i Ruff medan Andrus ger honom lugnande sprutor. Vissa hästar behöver bara en spruta för att slappna av under stunden munvården pågår, Ruff behöver denna dag tre. Han vill inte. Inte alls. Vägrar gå in i den specialbyggda spiltan som är smal för att minska hästens rörelsemöjligheter. Andrus får hitta andra lösningar.
Ruffs manke sjunker till slut långsamt nedåt efter den tredje sprutan och storkroppen slappnar av. Andrus kan då få på honom munstegen och fästa belysningen på den som gör att Ruffs mun hålls öppen och munhålan syns tydligt.
– Det är ett ovärderligt hjälpmedel. Förr satte man in kilar längst bak i munnen på hästarna men munvården var inte alls lika bra då. Här ser man tydligt allting i munnen. Vill du se?
Givetvis. Väl framme, tätt intill Ruffs hovar och starkvackra huvud, tittar jag in i någon slags nytt universum. Denna mun! Så stor, så många tänder längst in, så ljusrosa tunga, så vacker gom.
– Jo. Det här är en frisk häst. Han har en jättebra mun, berättar Haljaste och förklarar sedan hur det här med hästars hälsa och tänder hänger samman.
En vuxen häst har 12 framtänder, mellan noll och fyra hörntänder, noll till fyra så kallade vargtänder och 24 kindtänder. Det sammanlagda antalet tänder en häst maximalt kan ha blir alltså 44. När hästen är runt 14 år är det inte längre möjligt för tanden att bilda nytt tandmaterial. I 20-årsåldern har en häst ofta skjutit fram allt tandmaterial den har och framåt 30-årsåldern har tänderna blivit så nerslitna att hästen får svårt att tugga.
– Då går det inte göra mycket mer åt åldrandet. Med nednötta tänder, ingen mat, inget liv.
Andrus visar hur tänderna sitter långt in i munnen, så högt upp att de hamnar i höjd med ögonen.
Hästen Ruff har ett litet sår i höger kind som Andrus känner på. Han får in halva armen och konstaterar att det beror på en vass bit av en tand. Den slipas bort med en tandrasp, en sorts lång fil. Det river ordentligt. Ruff ogillar läget men står ändå hyggligt stilla. På en kvart är behandling klar.
– Det här gick jättebra. Verkligen. Igår höll jag på i två timmar med en häst vars tänder inte alls mådde lika bra som Ruffs.
Andrus berättar att det till 85 procent beror på genetiska faktorer om en häst har problem med tänderna eller ej. Bara en bråkdel på fodret.
Efter Ruff får nordsvensken Trollpil en munbehandling, det danska varmblodet Lanzetta får en stelkrampsspruta och ståtlige Nix influensavaccin. Därefter är arbetsdagen på ridklubben för Andrus del över för den här gången.
– Jag brukar beta av fyra hästar åt gången och är här varje fredag från i januari till mitten av mars.
Övrig tid är det privata djurägare i Piteå- och Älvsbytrakten som får hjälp av veterinär Haljaste förutom häst och nöt gör han hembesök hos hundar och katter.
– Jag har ett bra arbetsliv. Trivs med att vara mobil och åka runt. Jag är inte den sorts veterinär som skulle må bra av att vara stationerad på en klinik hela dagarna. Nej, jag kör gärna.
Vad blir det i bil per år?
-Runt sextusen mil ungefär, säger Andrus och susar iväg i en rejäl Volvo från 2014.
Hem, till Arnemark igen. Men plötsligt kan ett mess komma.
– Jag jobbar mest via sms. De ligger på runt femton stycken per dag ungefär. Nätterna är rätt lugna men sena kvällar och tidiga morgnar när de som har hästar och kor kommer ut till sina djur är det en hel del pling. Det är spännande. Man vet aldrig vad som händer.