Kiev och Ukraina var inte bara aktuella begrepp under vikingatid utan har även blivit så på det yttersta i dessa dagar. Poltava och Bender är orter som man nämner i samband med Karl XII:s misslyckade militära äventyr borta i öster. Slutligen har vi sammanställningen Bender och resenären de La Motraye men även Konstantinopel, Malta och Jukkasjärvi. Kombinationen kan tyckas vara helt omöjlig – men var dock lugn, även där finns det samband på det mest oväntade sätt!
Var ska vi börja i denna komplicerade händelsekedja? Låt oss för enkelhetens skull anknyta till vad åtminstone den äldre historieundervisningen utmålar som kalabaliken i Bender 1713. Den gången stormade turkarna kungens läger, tände eld på och plundrade detta samt tog Karl XII till fånga. Då medverkade bl a janitsarerna, en elitstyrka av bågskyttar i det osmanska rikets armé. Det är nästan så att man känner igen vad som hände i Kiev, där prickskyttar var fruktade i stadsmiljö. Stormningen innebar också slutet för den kungliga vistelsen i Bender, där Karl XII och ett tusental svenskar hade suttit drygt tre år efter nederlaget i Poltava. Den svenske kungen drömde om en stormaktspolitisk förändring så att han i spetsen för en turkisk/svensk här skulle få tåga mot ryssen. Nu blev det aldrig så.
I stället får vår berättelse en helt annan inriktning. Den som står för detta är fransmannen Aubry de La Motraye, född ungefär 1674. Det var en minst sagt europeisk globetrotter med förmåga att ständigt befinna sig i händelsernas centrum. Vad sägs om två ytterligheter, att La Motraye besökte Karl XII i Bender samt att han smög sig in i sultanens harem när han befann sig i Kontantinopel eller dagens Istanbul.
I det förra fallet vet han berätta om kungen själv och det påkostade ”kungahuset” i den muromgärdade stad som svenskarna byggde åt sig i Bender. Den låg då i Turkiets utmarker, med andra ord i det ottomanska riket. Numera är Bender lika med Varnitsa i Moldavien, en fattig stat som existerar i all obemärkthet efter Sovjetunionens sammanbrott. Här besökte som sagt La Motraye den svenska kolonin som låg på floden Dnjestrs södra strand, ungefär 50 mil fågelvägen sydväst om Poltava i dagens Ukraina. Kungen skildras sympatiskt utifrån hans enkla vanor, hans svenska regeringsbestyr som faktiskt sköttes från denna avlägsna ort samt hans konstanta penningbehov. Tänk bara att med hjälp av ridande kurirer hålla kontakt med den hemmavarande svenska riksledningen och detta därtill i krigstid.
Efter kalabaliken fördes Karl XII bl a till Grekland och gjorde sedan sin mångomtalade tvåveckorsritt om 215 mil genom Europa fram till det nordtyska Stralsund och sedan vidare över havet till skånska kusten. Slutet närmade sig också för såväl den svenska stormakten som Karl XII som krigare. Han dog som bekant vid belägringen av Fredrikstens fästning i södra Norge hösten 1718.
Även La Motraye sökte sig norrut, och i det fallet såväl till Sverige som faktiskt även Lappland. Vi skriver nu vårvintern 1718 när La Motraye beger sig från Stockholm via Karlstad och Härjedalen norrut i första hand till Umeå. Han bjuder på en snarast sedvanlig reseskildring över stora avstånd där Sveriges krigstillstånd bara kan anas. Verkligheten var att han färdades i ett krigstrött land. Från Umeå följde han kusten fram till Torneå. Härvid bjöds på passage över de stora älvarna eftersom man körde över Piteälven på isen 13 maj men att resenären fick gå över Luleälven då våren tydligen hade gjort isen osäker.
Sedan glimmar det till av ”utrikiska” minnen. La Motraye kom till Kalix där kyrkoherde Hans Walltier var angelägen om att fransmannen skulle stanna några dagar, och detta inte utan orsak – båda hade nämligen träffats i Bender när det begav sig. Om Walltier säger herdaminnet att han var regementspredikant vid Upplands infanteri och det innebar ständiga fälttåg under några år fram till att han fick pastoratet i Kalix. Men inte nog med att prästen hade varit i Bender. Ryssarna kom bl a 1716 till Kalix i form av strövkårer. Då fick Walltier med hustru fly till Luleå. Tydligt nog var det ”nära ögat” den gången. Komministerns hustru blev ihjälslagen och kyrkans skrud i Kalix spolierad, som herdaminnet uttrycker det. Visst låg det tillräckligt av ofredstid i luften även om reseskildringen inte visar det.
La Motraye fortsatte uppför Torneälven och likt tidens sed tog resande ståndpersoner ofta in hos ortens herrskap, vilket i regel blev prästgårdarna. Reseskildringen ändrar också på något sätt inriktning när man passerar lappmarksgränsen. Det blir långa utläggningar om befolkningens seder, om jakt och försörjning, om naturresurser i form av gruvor som idag bara är historia.
Och sen är vi snart tillbaka till kyrkbyarna och prästerliga förhållanden. Hör bara en sammanfattning om Jukkasjärvi: En by med kyrka och prästgård samt ett trettiotal marknadshus, med tre fastboende familjer om sammanlagt elva personer, med marknad under fem-sex veckor från slutet av januari och i övrigt en övergiven plats bortsett från de tre familjerna.
Och så kommer La Motrayes östliga jämförelse. Den förre kyrkoherden hade gett samerna nattvardsvinet i sked av fruktan för att de i annat fall skulle dricka ur hela kalken. Men – detta med sked var i enlighet med grekiskt kyrkobruk, konstaterar vår resenär.
Så talar en främling som minsann sett sig om i världen. Detta framgår av en minnestavla i Jukkasjärvi kyrkas vapenhus. Läs några rader med mest bara skrytsam uppräkning av vad han upplevt. ”Skådat man har mig i Tysklands och Greklands olika delar./ Jupiters berg, Barcelona och ävenså Hercules stoder, /Asiens länder, Italien, Afrika, Malta därjämte,/ Svarta och Kaspiska, asovska, baltiska haven jag färdats/ följande kusten. Nordpolen sist nu haver mig skådat.”