Tornedalsfödda Lena G. Kantolas lilla bok handlar om skolan, men också om arv och miljö. Den numera pensionerade läraren har mycket om säga om skolan, läroplaner och lärande i stort. Hennes uppväxtskildring är intressantast, uppväxten som nummer tio i en stor barnaskara.
Inordningen under den patriarkala strukturen var naturlag och med laestadianskt troende föräldrar fanns Herrens hårda ord också nästan alltid runt hörnet.
Men barn är ändå alltid barn och utrymme fanns eller togs, men Lena G. Kantola beskriver det som att som flicka måste hon alltid vara lite “värre” för att överhuvudtaget synas.
Underdånighet mot överhet fick Lena lära sig i de norrbottniska arbetsstugorna, som för övrigt Gunnar Kieri också skildrat i Var som folk från 1987. Mycket känns igen i Kantolas beskrivning.
“Att ha bott på arbetstuga påverkar hela ens liv för att man inte dög, som man var”, skriver Lena G Kantola om tiden i arbetsstugan i Korpilombolo.
Människan kan ändå gå vidare, trots mörka minnen med livslång påverkan. Lena G Kantola är stundom oväntat öppen och drar sig inte att lyfta fram mindre smickrande detaljer hos föräldrarna.
Hon tar sig så småningom till Stockholm och studier på Blackebergs högre läroverk. Det blir avstamp till ett nytt liv för “arbetsstugejäntan” från norr.
Mellan 1970, då hon gifter sig, och 2015 är Lena G. Kantola verksam i skolans värld. Om den tiden handlar bokens andra, mindre roande, del. Det handlar om hur få elever att känna hunger och skolan att lyssna på elevers naturliga nyfikenhet på lärande och kritik av skolans utveckling i Sverige, från kommunaliseringen på 1990-talet till idag. Finland verkar vara Lena G.Kantolas föredöme. “Kommunala skolpolitiker är inte alls intresserade av skolan”, skriver hon om situationen i Sverige.