Från adlig uppvisning till folkrörelse
Svensk körmusik är unik i ett internationellt perspektiv. Få länder kan uppvisa ett så stort antal sångare sett till folkmängden. Men hur blev det så? NSD har talat med etnologen Owe Ronström.
Foto: Elisabeth Hedman
Det finns förstås inte ett enda, heltäckande svar på varför just den svenska körmusiken kom att bli så stark. Snarare kan det beskrivas som en komplex sociologisk lyckträff där en mängd skeenden sammanföll och utvecklades till vad körlivet är i dag.
Den profana körmusiken tog form under 1500-talet. Det var då adeln drog sig tillbaka till sina slott och en ny form av adlig kultur skapades. Adeln sjöng inte så mycket själv, men hade ekonomiska medel för att betala musiker och sångare. Och tillsammans med violinen och operan blev kören viktig för att visa upp en ny civilisation, då hoven blev ett fäste för den nya upplysningen under renässansen.
-Upplysningen kom att ersätta Gud med människan själv och musiken, liksom konsten, blev inte längre uttryck för Guds skönhet utan människans. Det moderna konstbegreppet föds under 1500-talet och blir etablerat under 1600-talet. Det är det vi hör i musiken. Körerna blev ett adligt uppvisningsnummer där Gud försvann och skönheten i sig blev målet. Körsjungandet blev också viktigt för nya rörelser, nationella rörelser och inte minst för revolutionerna. Kören var en viktig symbol och det handlade om att visa upp en bildad rörelse, säger Owe Ronström, professor i etnologi vid Högskolan på Gotland.
Men även protestantismens intåg under 1500-talet kom att få ett avgörande inflytande på hur musiklivet utvecklade sig fram till i dag.
- Jag tror inte att det går att föreställa sig hur musiken skulle se ut utan kyrkan och protestantismen. Luther protesterade ju mot det katolska och sa i princip "spela själv". Protestantismen gjorde att alla kunde ta sig ton. Dessutom finns det ju många kyrkor där det sjungits mycket. Jag tror inte att musiklivet i Sverige är begripligt utan det, säger Ronström.
Men det skulle dröja innan körmusiken utvecklades till vad den är i dag. Under 1800-talet och fram till andra världskriget fanns en stark masskörsångstradition där man samlades till stora sångarfester om tusentals då man ofta sjöng nationalromantiska och fosterländska verk. Ett fenomen som fortfarande dyker upp här och var, men som dominerade körlivet före andra världskriget enligt Helena Stenbäcks skrift Svensk körpedagogik i ett kammarmusikaliskt perspektiv.
Under 1800-talet uppstod också en profan, borgerlig studentkörrörelse, samtidigt som arbetarrörelsen började odla enstämmig kör av ideologiska skäl. Och parallellt med det skeendet utvecklades en missionerande körverksamhet av frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen.
Små "kammarkörer" var udda företeelser, men fanns i form av Stockholms madrigalsällskap eller Voces intimae som bildades under 1900-talets första decennier.
Owe Ronström menar att körrörelserna också tog ett "skutt" i utvecklingen under slutet av 1800-talet, då allmänna sångföreningar bildades och verkade i körsjungandets egen tjänst - i stället för att underordnas religiösa eller politiska strävanden.
Men körerna blev också viktiga då nationen skulle byggas och massorna sättas i rörelse mot ett bättre samhälle.
- De var en del av det moderna projektet, demokratirörelsen och i nationsbyggandet. När nationen skulle skapas betonade man det allmänna och kollektiva. Och det är det som körerna gör - att tona ner individen och lyfta fram massan och det enhetliga. Så man kan säga att körerna är ett minne från en tid då man odlade det kollektiva. I det postmoderna samhället som betonar individen är ju körerna en anakronism, säger Ronström.
Som i många andra fall var andra världskriget en vattendelare när det gäller svensk körmusik, och kammarkörmusiken i synnerhet. Det var först efter kriget som den svenska kammarkörsklangen formades på allvar. Under 50-talet ökade antalet körer, men körernas medlemsantal sjönk, det vill säga att körerna blev mindre.
Utvecklingen kring 50-talet sammanföll också med det faktum att det då fanns utbildning i kördirigering på akademien, att Sveriges körförbund utbildat en mängd kördirigenter på sina sommarkurser och att det fanns ett antal eldsjälar i form av Eric Ericson, Borr Samuelsson, Madeleine Uggla med flera.
- Det är mycket som blir annars efter krig. Krig är exceptionella händelser och det är många prioriteringar som skrivs om då. Efter kriget var kanske massans manifestation inte lika lockande och samhället förändrades. Det var kanske inte lika angeläget att manifestera nationalstaten. Å andra sidan ser vi ett uppsving i körsjungandet under 70-talet, som en del av musikrörelsen i Sverige. "Sjung själv" var en parallell till "spela själv".
Men om nu körerna är en anakronism i det samtida samhället; vad händer då med körerna i framtiden?
- Massans tidevarv är över och många rörelser som inte kan rymma individuella projekt går åt skogen i dag. Om man drar en parallell till idrotten så är ju fotbollen framgångsrik för att den rymmer en mix av lagspelet och utrymme för det individuella - men där har det ju blivit slagsida åt det individuella. Nu ska ju lagen helst bestå av elva Zlatan. Men körerna har en annan dimension i det estetiska och det är en annan kraft i det. Och den allmänna nivån på körerna är hög tack vare människor som Eric Ericson och det tror jag är ett skäl till att körerna överlever. Sedan finns det sektorer där det moderna blir en slags motrörelse och där det kollektiva överlever - nästan som ett ideologiskt ställningstagande, säger Ronström.
Fast han noterar att det finns en annan aspekt av körmusiken som är förklarlig i det postmoderna ljuset.
- Man talar ibland om körsång som hälsa och det är nytt. Då sjunger man ju för sin egen skull, för att man som individ mår bra av det. Men om sjungandet inte är sitt eget mål så lägger man ju av när man blivit frisk. Det finns en tendens där musiken instrumentaliseras för andra, och underförstått högre värden, precis som under medeltiden. Men nu har Gud ersatts av hälsa eller tillväxt.
Dessutom finns en risk att nivån sänks när man har andra mål med musiken än musiken i sig menar Ronström.
-Körrörelsen har vunnit mycket på att ha en diskussion om kvalitet, samtidigt som man varit inklusiv och sagt "kom och lär". Svenskt körliv har haft många duktiga pedagoger som klarat av att hantera den balansgången. Eric Ericson har varit väldigt bra på att förena hög kvalitet och det egalitära i Norden, säger Ronström.
Men om kvalitet i sig räcker för att körerna ska klara sig i framtiden är han osäker på.
- Man kan inte säga något om framtiden. Körerna är beroende av de små stöd de får och när det naggas i kanten får vi se hur starkt engagemanget för körerna egentligen är.
Så jobbar vi med nyheter