Fram för radion, den behövs fortfarande

Jag var på en fest för några veckor sedan och blev alldeles full i skratt. En kille i 30-årsåldern sitter med i nostalgidiskussionen om ett av världens första mördar-dataspel Doom. Vi kommer osökt in på Facebook och allt informationsöverflöd. Jag säger det inte helt originella, "men behöver vi veta allt detta om alla de här människorna vi är kompis med på Facebook?" och fortsätter på min gubbmonolog, som redan känns hopplöst passé. Man ska ju vara fräsch. Här har ni mig igen: "Och så Twitter, varför vill man lägga ut allt om sig själv?" Den 30-åriga killen, som jobbar inom film, får något nervöst i blicken och ser hopplöst borttappad ut, en look jag inte sett sedan högstadiet då någon i bekantskapskretsen inte hade fattat att jazzbyxor var det som gällde, och han säger: "Vad är Twitter?".
Jag tycker att det här är fantastiskt. Att en ung man i huvudstaden, med fläshigt jobb och lika ball flickvän, HELT missat en sådan informationsgrej som Twitter! Känn dig nu inte fel om du också missat Twitter, var istället glad. Jag är överlycklig att mediakonglomeraten inte når in i varenda persons hjärna!

Nu till nästa hyllning:
I tider då folk wappar, twittrar, sms:ar och chattar är det lätt att glömma gamla källor till rak, hederlig och välgjord information. Vad jag pratar om? Radion. Särskilt då programmen i P1 och P3:s dokumentärer.
Där görs fortfarande vackra ljudreportage, om än på marginalen. Timlönerna är inte de bästa.
Lyssna på Meny och smörfräset som hittar sig ut ur högtalarna, eller Språket där regelfascister upprörts över slarviga uttal eller bristen på hyfs. Lyssna på radiopsykologens trygga stämma om KBT-terapi eller medhållande skratt om tonåringen som ringer in om prestationsångest.
Gamla stötar läspar sig igenom väderrapporten för att avbrytas av Kristina Lugns efterlysning av någon att prata med.
Allt är inte bra. Ibland blir P1 för uppfylld av sig själv, det där tunga uttalandet och överanvändandet av bokbeskrivningar som "suggestiv" kan få mig att vilja spy i närmsta sophink. Eller ordet myllrande, varför används det alltid när recensenter ska beskriva multikultifestivaler eller en bok som utspelar sig i, säg, Indien eller Pakistan?

Distansen och ironin finns inte på P1, och det är det som gör radioprogrammen lyssningsbara. Någon guard behöver inte sättas upp och hjärnans automatiska deschiffrering kan slappna av några sekunder. Här ska inte bedömas, bara tas in.
Ring P1 borde dock ha lagts ned för länge sedan. Värre megafon för rättshaverister, trångsynthet och rasister finns knappast. Det är som känslan efter att ha sett tv-programmet Debatt; vad har egentligen sagts och till vilken nytta? Åsikter har vädrats, hatiska blickar kastats och ännu en mediakåt motståndare-till-vad-som-helst-bara-jag-får-lite-uppmärksamhet har fått sina fem sekunder of fame.