Privatägda Fotografiska i Stadsgårdshamnen i Stockholm öppnade så lägligt när fotografiboomen tog fart. Denna sommar bjuder konsthallen på tre utställningar som just väcker de där frågorna om fotografin som konst. Tre utställningar som är så olika, så välgörande olika. Det är Inez van Lamsweerde och Vinoodhs Matadins Pretty Much Everything 2015, Anders Zorns Zorn och kameran och så Nick Brandts On This Earth A Shadow Falls Across The Ravaged Land.
De holländska modefotograferna Inez och Vinoodh är sprungna ur reklamvärlden. De använder samma modeller när de nu gör konst och konsten den utövas i det som förr kallades mörkrummet, men nu med datorn. De perfekta fotomodellerna ges i den digitala världen flera huvuden, en kraftig, lång hals eller någon annan förändring. Eller så ges bilderna andra overkliga inslag.
Och allt är så perfekt, in i minsta detalj. Det enda som saknas är det där som gör att man lämnar en utställning med minnen av den. Av denna minns vi inget, för bilderna når inte fram. Allt ger intrycket av en fotografernas egen masturbation.
Intill denna utställning hänger fotografier tagna av en annan perfektionist, naturfotografen Nick Brandt. Det är bilder så man häpnar. Elefanter och annat afrikanskt vilt, så perfekt komponerat så det övergår i något overkligt. Går det att ta sådana bilder eller är det också här teknikens möjligheter till bearbetning som får bilderna att överträffa den verklighet vi inte tror ser ut så här?
Det finns alltså beröringspunkter mellan de firade modefotograferna och den firade naturfotografen. Det är nästan så att de tar samma bilder trots att motiven är så olika. Perfektionismen stänger ute betraktaren.
Då känns det som en befrielse att se målaren Anders Zorns nyupptäckta fotografier. Här finns inte en dödande perfektionism. Också här det många nakna kvinnokroppar, men det är verkliga människors kroppar och det är kroppar som utstrålar en naturlighet, befriade från dagens hårt tuktade kroppsideal.
Anders Zorn fotograferade, ofta som förlaga till målningar och etsningar, men också för fotografiets egen skull. Visst är det många nakna kvinnor, men det ger i många fall intrycket av en oarrangerad naturlig nakenhet. Allt är inte naken hud, där finns också från vardagsliv i Dalarna och gatuliv i Polen. Zorn bryter mot den dåtida fotografiska stilen för han arrangerar inte, ställer inte upp människorna inför kameran. I stället fångar han ögonblicket. Han är en reportagefotograf, före sin samtid.
Det blev inte bara en utställning av Anders Zorns fotografiska skatt. Bilderna räckte också till en bok som är mera omfattande än utställningen. Båda är värda sina priser.
Samtidigt med utställningarna i Fotografiska passar Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken på att ställa ut en riktig kändisfotograf: Cecil Beaton (1904-1980). En känd fotograf som fotograferade kändisar. Det förefaller vara fotografins svaghet, att den stora framgången mera beror på motivet, att det inte är vanliga människor som avbildas, nej det ska vara människor som så många som möjligt kan känna igen.
Cecil Beaton gjorde ett gott arbete, ett bra hantverk. Där finns många fina porträtt av filmstjärnor, politiker och kulturpersonligheter. Men hur hade bilden värderats om det var mister Smith som suttit bakom skrivbordet och inte Winston Churchill?
Om samma värderingsgrund hade gällt för den målade konsten skulle Gripsholms slott i Mariefred vara välbesökt. Där hänger statens stora porträttsamling över rikets framträdande personer, men dit söker sig inte så många.
Sven-Harrys bjuder också på en Anders Zorn-befrielse. Efter att ha sett bilderna på Ingrid Bergman, Julie Andrews, Twiggy, Greta Garbo, Picasso, Andy Warhol, Marilyn Monroe, Salvador Dali och Audrey Hepburn finns där plötsligt Stig T Karlssons fotografier från flottningen i Lule älv. Det är fotografier av vanliga människor i arbete och det känns plötsligt ovanligt. De utställda bilderna har en blygsam placering i källarplanet, men det är bilder av en verklighet som inte är tillrättalagd.
Och så avslutningsvis ett besök på Moderna museet där det finns några riktigt gamla fotografier, bland annat av Guillaume Berggrens Place de Yeni Camil från omkring 1880 och Francis Friths Street view in Cairo från 1857/58. Bilder från en annan tid.
Är det inte just så fotografin är som bäst, när den återger verkligheten. Då griper den tag i oss. Det overkliga uttrycks bättre i annan bildkonst.