Fotografen Anders Alm kan inte låta bli
Ända sedan Anders Alm flyttade till Luleå på 70-talet har han fotograferat Luleås musikliv. Nu visar han en del av sina bilder på Norrbottens museum.
Foto: Patrik Boström
- Luleå hembygdsgille frågade om jag inte ville göra en fotoutställning och den skulle visas i två dagar på Spelmansstämman. Men så fick museet höra talas om utställningen och tyckte att den skulle passa bra. Fast efter ett tag ringde de och frågade om jag inte hade något mer att visa och då kom jag att tänka på bilderna som jag ställde ut under fyra dagar på Swedish jazz celebration för något år sedan. Gör man en utställning vill man ju visa den mer än två eller fyra dagar, säger Anders Alm och skrattar.
Genom åren har det blivit många bilder på musiker från Spelmansstämman och andra sammanhang. Alm flyttade till Luleå 1975, året därpå gick han på Sunderbyn och 1979 bosatte han sig i Gammelstad.
- Jag är ju intresserad av musik och kameran följer alltid med. Fast när jag gick igenom arkivet insåg jag att jag inte fotat så mycket som jag trodde. Det fanns bara bilder från tio spelmansstämmor. Men jag tror att jag blev lite less ett tag. Och så reste jag mycket innan barnen kom, säger Alm.
Bilderna är tagna med allt från svartvit film och färgfilm till digitalkamera, men i utställningen är uttrycket homogent och i svartvitt.
- Det är första gången som jag gör en utställning med utskrifter i stället för fotokopior. Egentligen är jag en sån jävla purist, men jag har changerat. Jag brukar tycka att färg ska vara färg och att hela negativet ska redovisas, men det finns ju inga negativ med digitalkamerorna, så då skär jag, säger Alm och ler.
Den digitala tekniken är på gott och ont för honom och med de tekniska landvinningarna har annat gått förlorat.
- Jag kan sakna negativkartorna och kontaktkopiorna. Negativpärmarna är som dagböcker för mig. Men de finns ju inte på samma sätt med digitala kameror, säger Alm som ständigt ses med en kamera i handen när man möter honom på konserter eller evenemang.
- Ibland frågar folk mig; upplever du inget? Men jag tycker nog att det är tvärt om. Jag upplever saker starkare med kameran i handen. För att kunna fota måste du vara på tå. Går du utan kamera kan du strosa omkring och gå förbi saker, men med kameran måste man stanna upp och titta. Samtidigt står man ju lite utanför och tittar på. Jag har till exempel varit på massor av demonstrationer utan att ha varit med i dem, säger Alm.
Den digitala revolutionen har också förändrat sättet att fotografera menar Alm.
- Ibland tog jag bara ett knäpp eller två och jag kan ångra det i dag. Det var som att jag inte alltid jobbade färdigt bilderna. Fast nu är det tvärt om. Jag försöker faktiskt att inte ta så mycket bilder, säger Alm.
Den digitala tekniken har också inneburit att var man har tillgång till en kamera i olika former, ofta avancerade systemkameror. Och det har inneburit en devalvering av fotografernas värde i dagspressen noterar Alm.
- Nu fotas det så in i helvete och jag upplever att yrket degraderas. Det finns så bra prylar att var och en kan kalla sig fotograf och ta en tekniskt bra bild under rätt förutsättningar. Men det är fortfarande lika svårt att ta en kvalitativ bild, säger Alm och han är pessimistisk om utvecklingen för bildjournalistiken i dagspressen.
- Fotojournalistiken har fått allt mindre utrymme och visas ju oftast på museer eller i böcker. Så jag undrar vad som händer med yrket om tio år. För trots att bilden blir allt viktigare och att dagens unga är så otroligt vana att se bra bilder, dras det ner på foto i dagspressen.
Men några planer på att lägga kameran på hyllan har han inte.
- Nej, jag kan inte låta bli, säger Alm och skrattar.
Så jobbar vi med nyheter