Kasta ut temat idrott till en pöt – och han eller hon kan hitta på vad fan
som helst.
Jag tycker om den här lilla boken.
Det är kanske inte Slas eller PO Enquist, de riktigt stora inom blandäktenskapet sport och litteratur, men det är bra nedtagningar, dribblingar, passningar, stolpe in och ut, mättad med tomheten hos en fotbollsplan utan spelare eller publik.
Robert Ericsson, Maria Küchen, Ida Linde, Petter Lindgren. Alla rusar efter bollen. I vissa fall efter hockeypucken. Eller bara efter att slå världsrekord. Eller ger blanka tusan i att rusa.
Roligast är Eric Fylkesson, normalt ansedd som stram och sträng diktare, i sin barndomsskildring av fotbollslivet i Stockholmsförorten Bromsten. Hans lag var illa ute, 16-0, när motståndarnas keeper blev pinknödig och tvingades lämna buren: 16-1!
Det kommer mig att minnas mitt eget fotbollslag i min lappmarksby. Jag fick aldrig vara med. Men som revansch byggde jag en tio meter hög koja varifrån jag och mina bröder gratis kunde se matcherna och heja på motståndarna. Tills magistern och idrottschefen Schmidt en dag stod nedanför och skrek:
– Kom ner, ungjävlar. Ni ska betala entré som alla andra!
Det har inget sammanhang med sport och poesi, men mannen slutade sina dagar i Kiruna.