Förvirrad handling utan sympati

Jag vet inte om Joel och Ethan Coan medvetet skrivit en så störd och trasslig historia bara för att vi recensenter ska tvingas redogöra handlingen i en hel recension där önskad effekt är att reducera kritiken till två rader på slutet. Eller att läsaren halvvägs in i texten gäspar argt och går vidare i livet. I så fall har jag synat deras bluff och tänker bara ge ett väldigt kort referat av den här virrvarrberättelsen:
CIA-analytikern Osbourne Cox (John Malkovich) säger argt upp sig efter en nedgradering och en mormon på jobbet anklagar honom för alkoholmissbruk. När han kommer hem börjar han dricka sprit och argt skriva på sina (arga?) memoarer.
När hans fru Katie (Tilda Swinton), som är otrogen med agenten Harry Pfarrer (George Clooney), planerar skillmässa bakom Osbournes rygg, ser hon också till att snoka reda på hans bankuppgifter och bränna ut dem på en cd-r. Den skivan hamnar (enligt ett slappt förklarat sätt) på gymmet "Hardbodies" där Linda Litzke (Frances Mcdormand, polisen i Fargo ni vet?) och Chad Feldheimer (Brad Pitt) får för sig att Osbournes bankuppgifter är någon typ av grovt hemlighetsstämplad myndighetsinformation och påbörjar en utpressning av Obourne, som dock tror att paret har stulit hans memoarer.
Linda är en nätdejtssurfare som behöver pengar för en skönhetsoperation. Och Brad-Chad? Ja han har ju en rolig frisyr, ungefär samma som Adam Sandler i dvd-aktuella You don’t mess with the Zohan.
Linda och Chad gör ett dåligt jobb med utpressningen och försöker istället sälja Osbournes bankuppgifter till den ryska ambassaden.

CIA spionerar på alla men vet inte riktigt vad som försigår, förutom att alla verkar ligga med varandra. Introt och outrot består av satelitbilder a la google earth. I mitten av det, det vill säga det som är själva filmen, övervakar de olika dumskallarna varandra för att hitta olika sätt att utnyttja varandra, och i förlängningen av det, kunna förverkliga sig själva. Om det så handlar om pengar, ungdom, kärlek eller hämnd. Poängen som inleder löper igenom den och avslutar: Det är alltid någon annan som tittar. Det är alltid någon som tittar sig över axeln.
Det finns inte en enda sympatisk karaktär. Men, hela den patetiska och egoistiska truppen är en slags massa, som i idioti och irrationalitet gör sig kollektivt förtjänta av publikens moderskänslor. Någonstans förstår vi att det inte är deras fel att de är så korkade.

Bröderna Cohen irriterar väl alla som gillade de råa No country for old men och Blood simple nu. Burn after Reading ligger i ton nära småjobbiga Oh Brother where art thou men tack och lov inte i närheten av Ladykillers.
Grimas och ordvitshumor är något bröderna borde strypa till döds. Här finns en agenda att berätta något om våra samtida identiteter. Synd att den spolas bort med slappa analsexskämt.

Förvirrad handling utan sympati

BURN AFTER READINGRegi: Joel och Ethan CohenI rollerna: Frances Mcdormand, Tilda Swinton och Brad Pitt.Speltid: 96 minÅldersgräns: 15 år