Jag vet inte om det här med julen någonsin har varit riktigt min grej, inte så att jag minns tillbaka på den delen av barndomen som något mörkt, tvärtom, jag fick nästan alltid det jag önskade mig, förutom de där kaststjärnorna, och julborden var rätt dignande och omgivningen ganska vit.
Det var som det borde vara. Köttbullarna hemrullade, knäcken lagom seg. Inte så mycket släkt, alldeles för mycket mimosasallad. Det var som det borde vara, men någonstans har det alltid i mig funnits ett motstånd som jag inte kunnat sätta fingret på. En puls så flyktig att så fort man tror sig förstå försvinner den som mellandagarna. Ändå fram till precis just nu.
Som barn och ungdom kretsar mycket i ens liv kring förväntningar, så har i alla fall jag förstått det. Inte bara förväntningar från en familj eller från någon lärare om vad man borde klara eller bli, utan snarare förväntningarna om det liv som betyder mycket mer än så. Om sommarlov och om kärlek, om isglass som rinner ner över fingrarna eller ännu värre, över hjärtat. Förväntningar om det nya eller förväntningar om att allt faktiskt kommer att ordna sig. Läsa en bok. Gå ut nian. Ett körkort. Mer skola. Ett jobb. En kyss, kanske fler. Ett liv tillsammans.
Det narrativ som vi genom bröstmjölken, eller barnprogrammen eller samtiden eller nåt, fått inpräglat i oss. Det som förväntas. Midsommar runt stången. Påsk i fjällen. Och julen sen, den förväntade och mysiga.
Nu ska ni absolut inte tro att jag är någon Paolo Roberto-figur som försökt slå sig fri från förväntnings-normen, inte tro att jag står här och skriker att “alla kan bli eller göra precis vad dom vill bara man gör en miljard situps om dagen och saltar sitt pastavatten nog mycket”.
Nej, det här handlar om något annat och jag vet inte om det bara är jag eller om det är det norrbottniska arvet men jag tänker direkt på historien om mamman som berättade för sin dotter att hon äntligen skulle ta med henne in till byn för att gå på bio för första gången. De cyklade i många timmar för att ta sig dit, över grusdammiga vägar, genom tung motvind och flera kommuner.
Äntligen framme vid bion och på väg fram mot biljettluckan så tar mamman den lilla flickan på axeln och säger “det här ska inte alls bli ett biobesök utan en lärdom om vad besvikelse är”, sedan sätter hon sig upp på sadeln och avslutar “nu cyklar vi hem igen”.
Som barn och ungdom, och ännu mer efter det, kretsar ens liv kring förväntningar och är det något jag, precis som den lilla flickan, insåg tidigt så är det att förväntningar är granne med besvikelser. Ändå tog det fram till precis just nu innan jag förstod att det är därför jag och julen aldrig riktigt har klickat. Att förstå att det är den stora fallhöjden som alltid har skrämt mig.
Istället för att försöka skapa det ännu större i det stora, har jag låtit kärleken överraska mig när jag minst har anat det och är det något jag vill ge er läsare i julklapp så är det just det. Gör inte en för stor grej av allt det här, det kommer ändå aldrig att bli som livet. Försök istället att bry dig om det som faktiskt betyder något och känn dig inte som en fegis för det. Men viktigast av allt: glöm inte att ringa någon som är ensam och inte förväntar sig det.
God jul!