Redan inledningsvis bjuder Sundstedt på en överraskning. Han möter begreppet Bodenskolan för första gången när han besöker en sommarutställning i Sala. Det är vid millennieskiftet och han får höra det av en gallerist sedan Bertil Sundstedt berättat att han kommer från Boden. Bodenskolan hade den konstintresserade bodensaren Sundstedt inte hört talas om.
Så det som förefaller ha varit ett begrepp redan under 1950- och 1960-tal är alltså uppfunnet betydligt senare och sannolikt av någon annan än de konstnärer som ingick i denna Bodengrupp, för det är de enda de har gemensamt, att de är verksamma i Boden.
Sundstedt konstaterar också att det där med ”skolan” i begreppet inte är så rättvisande. Dessa konstnärer skolades inte i någon speciell stil eller samlades kring något manifest. Det gemensamma var Boden, att de fötts i staden eller växt upp där och umgicks med stadens konstnärer och debuterat under 1940-, 1950- eller 1960-talet.
Varför blev det då ett begrepp, Bodenskolan? Sundstedt anger stadens speciella arbetsmarknad, att regementena och sjukvården lockade yrkesmän från södra delarna av landet och med ett intresse för kultur och konst som inte fanns i någon annan Norrlandsstad. Inflyttningen skapade helt enkelt en marknad för konstnärerna, det som inte fanns på annat håll i Norrbotten.
Sundstedt ger också en bakgrund kring konsten i Norrbotten och Boden, att det fötts konstnärer i Boden innan Bodenskolan, men de drog söderut för att nå en försörjning. Johan Helmer Zackrisson med artistnamnet ”Jack Zan” hette en av dem och han blev framför allt en framgångsrik skulptör. Ett av hans verk finns som ett offentligt verk på Mjölk-udden i Luleå.
Boden blev under det tidiga 1940-talet också Norrbottens vagga för konstföreningarna. Bodens konstgille grundades 1941 och föreningens första utställning bjöd på verk av bland andra Sigrid Hjertén och Isac Grünewald samt även inslag av Pariskonstnärer. Ingen dålig start.
Men så åter till Bodenskolan, för det var nu en gruppering uppstod av Bodenkonstnärer. De flesta var autodidakter, självlärda, och de kom att träffas i den kursverksamhet som konstgillet drog igång. Konststudiecirklarna betydde mycket för den lokala konstnärliga tillväxten.
En av inspiratörerna var June Montana Forsander Lorentz, född i USA av tornedalska föräldrar. Hon flyttade med sin mor till Boden när pappan avlidit och drev kursverksamhet för unga konstnärer som senare, likt kursledaren, blev medlemmar av Bodenskolan. Den konstskolade Montana Lorentz blev en inspiratör och efterlämnade också en fantastisk monumentalmålning, ”Historisk rapsodi”, som kan ses på Framnäs folkhögskola i Piteå. Bertil Sundstedt berättar om henne och de 13 manliga medlemmarna i Bodenskolan och han gör det omsorgsfullt. Vi får ta del av deras debuter, hur de utvecklats i stilval och vilka framgångar de nått. Värdefullt är att han också berättar var vi kan ta del av deras offentliga verk.
En del av boken är ett galleri med utvalda verk av de fjorton konstnärerna. Utställningarna i Havremagasinet av Bodenskolan får ursäkta, men här lyckas Sundstedt bättre än någon curator visa variationsrikedomen i stilarna, bredden och kvaliteten hos de fjorton. Bodenskolan växer i hans urval.
Anmälaren har bara en invändning och det är att vi i dessa berättarnärbilder får lita till vår egen fantasi och att vi inte får se fotografiska porträtt på konstnärerna. Det hade kompletterat de personliga skildringarna.
Bertil Sundstedts bok om Bodenskolan är en förträfflig början på historien om den norrbottniska konsten. Den har saknats i bokform och nu är den inte längre oskriven.
En ännu oskriven bok är den om Tuoddargruppen i Malmberget, som var verksam åren 1975–2009 tills den växande gruvgropen åt upp deras lokal. Det kan bli en ny bok, en fortsättning på Norrbottens konsthistoria och en ny uppgift för den konstkunnige Bertil Sundstedt.