NÀr jag var tretton Är blev jag hÀstÀgare. Inspirerad av bokklubben Silverhingstens berÀttelser som mÄnga gÄnger utspelade sig i tÀvlingssammanhang, var drömmen att bli hoppryttare. I dessa böcker gick storyn ofta ut pÄ att en bortkommen flicka och en utdömd krake fann varandra, trÀnade stenhÄrt och krossade alla elaka snobbar.
Vi smÄflickor i byn Àgnade mycket tid Ät att spika ihop rangliga hinder pÄ Àngarna och att lÀgga upp nedfallna trÀd mellan stubbar i skogen, och nÀr sÄ en kustnÀra ridklubb anordnade en nybörjartÀvling var vi ett glatt gÀng som drog ivÀg. Baktill i transporten stod ögonstenen. Min lilla korsningsponny med korta ben och aningen stor mage.
Det var dÄ jag för första gÄngen stiftade bekantskap med ridsportens snobberi. Vi hann nÀmligen inte mer Àn lasta ur förrÀn en ridlÀrare i höga lÀderstövlar kom förbi och lÀt undslippa en fnysning samt ett ord som skulle etsa sig fast för evigt. Buskryttare.
Buskryttare. Med de ambitioner som fanns pÄ den tiden var ordet inte sÄ omtyckt. Idag Àr jag nöjd över denna perfekta definition av vad jag faktiskt Àr. Och nu, efter en lÄng vinter av snöpulsande och vÀgkantsrace, ser jag fram emot att komma ut i vegetationen.
Det finns inte mycket som Àr glamouröst med hÀstÀgande, och verklighetens eviga skitskottning, smutsen under naglarna och stanken i klÀderna gÄr bara inte ihop med uppblÄsthet. Fast allt handlar vÀl om resurser. Har man ordnat skötare sÄ förblir ocksÄ ridbyxorna vita, stövlarna blanka och man har ork att fnysa Ät mindre bemedlade. En attityd som inte borde finnas i ridskolevÀrlden.
Men nu stundar hÀrliga tider, med galopper över stock och sten, upp och ner i sandtag. Hopp över diken dÀr grodynglen frodas och hopp över smÀltande snödrivor. En annan klassiker Àr dressyr mellan trÀden. HÀr gÀller det att vara samspelta för att undvika krock och krossade knÀskÄlar. BÀst passar ÀndÄ etiketten nÀr nya ridvÀgar utforskas. I slyn gör man sig liten pÄ hÀsten, hÀnger runt halsen och hÄller för ögonen. Sen tar det stopp, och medan man trasslar loss hÄret ur en buske minns man de drömmar man hade.
Buskryttare. Jag har varit det i tjugofem Är, och kommer aldrig att bli nÄgot annat. En ny hÀst Àr under trÀning och min lilla ponny har gÄtt i pension efter mÄnga lyckliga Är i buskagen. En gÄng, pÄ just den dÀr tÀvlingen, fick han visa vad han kunde. Som en furie gasade han runt i ridhuset, hoppade skiten ur ridskolehÀstarna, och tog sedan Àrevarvet med fladdrande förstaprisrosett. Precis som i sagan.