Det är svårt att vara litterär rebell i mellanmjölkens land. Många har försökt, få har lyckats. Efter att "den evige rebellen" Bruno K. Öijer närmast har blivit sönderkramad vore det önskvärt om någon antog utmaningen.
Iodine Jupiter (påfallande lik Bruno vad gäller image) har gjort det. Eller snarare: han önskar göra det.
Med sin senaste samling Obscen sanning vill han röra om i ankdammen Sverige. Och läsarna varnas för att texterna "kan väcka känslor av hat, aggressioner och längtan."
Läsarna kan ta det lugnt. Det finns knappast någonting i Obscen sanning som ställer något på ända. Inte ens i de texter som tror sig vara sexuellt utmanande.
Problemet är det uttänkta. Iodine Jupiter är smart och det märks i texterna. Den utlovade chockpoesin uteblir. Istället läser jag, småler stundom - men för det mesta hoppas jag mer av nästa text.
Om uppgiften är att penetrera Människa AB och den korrumperade stat det bolaget lierat sig med krävs något mer explosivt. En urkraft, ett ursinne som väller fram och låter texten fästa innan intellektet hinner dit för att kontrollera. Lite av det som LOB (Lars-Olof Bengtsson) försökte sig på med Exelcior (1988). LOB gjort visst avtryck och beskrevs som en "litterär flåbuse".
Iodine Jupiter är ingen litterär flåbuse, heller ingen chockpoet. Förlaget låter meddela i sin release att inget stort förlag vågar att ge ut Iodine Jupiter. Det tror jag inte.
Hade texterna varit mer litterärt stringenta skulle ett större förlag kunna vara intresserat - om utgivningen ansetts lönsam. Innehållet lär knappast skrämma dem.
Iodine Jupiter har gjort ett tappert försök. Sverige väntar fortfarande på en chockpoet.