Sverige har sjunkit tre placeringar på listan över länder som i stadigt tempo kramar musten ur planeten jorden. Nio länder i världen belastar miljön hårdare per invånare. Världsnaturfondens senaste rapport visar att det skulle behövas 3,7 jordklot om alla skulle leva på samma sätt som oss svenskar.
När tvätthögar, vardagsgnäll och intrampade russin under strumpan får mig att storkna händer det att jag tittar in i andras, mer glamorösa, tillvaro. Min verklighetsflykt går via sängkammarmörkret där jag ligger och kisar mot mobilskärmen, scrollar igenom bloggar skrivna av människor som låter påskina att de lever Det Perfekta Livet. Det tar sällan många minuter innan jag får sura uppstötningar, stänger av telefonen och somnar. De kallar sig fashionistas. Vill ha, vill ha, vill ha, skriver de och laddar upp bildkavalkader av nya fynd och shoppingkassar i lackad papp. Bloggar och Instagramflöden är ett evigt rapande om de senaste fynden. Asdyra designerskor, avancerad elektronik, exklusiva inredningsdetaljer, skinnjackor för 15 lax och väskor som kostar lika mycket som en genomsnittlig sjuksköterskelön. Beteendet finns inte bara bland unga it-girls från fina Stockholmsadresser utan även hos till synes friska, vuxna människor som toppar hysterin med att proppa sina barns garderober fulla med kläder från de stora modehusen. Lyxkonsumtion och shopping som en del av identiteten. Du är vad du köper.
Det här är en av orsakerna till vår tiondeplats på listan över miljöavtryck vi lämnar efter oss. Å andra sidan är loppis och vintage populärt men eftersom så många har köpt så mycket grejer under väldigt lång tid borde det vara fort gjort att i ännu högre utsträckning få snurr på att byta, skänka bort eller sälja i stället för att slänga och köpa nytt.
Hur bra är du själv då, Stenberg? Det är tyvärr inte särskilt länge sedan jag började sortera mina sopor på ett sätt som gör att jag inte längre ser mig över axeln vid sopnedkastet. Jag flyger alldeles för ofta och i veckan panikköpte jag (hade ”ingenting” att ha på mig) tre plagg som inte kostade många kronor. Blusarna, som säkert är sydda av barn på en vidrig fabrik i Bangladesh, kommer att ha tappat formen efter tre tvättar.
I måndags, på hushållets köttfria dag som infaller en gång i veckan, klippte jag ner ett paket bacon i broccoligratängen för att få lite sälta i såsen. Men jag äger ingen bil, vi har i stället för dagliga stressinköp börjat veckohandla mat och väljer ekologiska och svenska varor nästan jämt. I stort sett allt som barn behöver går att köpa begagnat och jag har slutat lämna lamporna tända när jag går ut. Det var länge sedan jag insåg att jag inte kan shoppa mig lycklig men om jag får lust att okynnesköpa något till mig själv, ett plagg, dyr hudkräm eller en tub med läppglans som skulle bli den hundrade i ordningen frågar jag mig om det här är något jag verkligen behöver. I nio fall av tio blir svaret nej. Världsnaturfonden skulle knappt ge mina mikroskopiska insatser godkänt men jag försöker. Det är det minsta jag kan göra i elfte timmen.
Vi är mitt i en löningshelg och stålarna bränner i fickan. Jag utmanar dig att gå ut och grilla pinnbröd med någon du gillar i stället för att impulsshoppa ännu en partytopp för hundratjugunie spänn. Lördagens köpfest är inställd.
...som blir glansig i ögonen av vördnad för de organisationer som gör helhjärtade insatser på plats i ebolahelvetets Västafrika.