I Hammerdal handlar jag på en loppis ett par regntåliga överdragsbyxor. Loppisens chef, en kvinna runt 40, har brutit benet. Efter rehabilitering öppnade hon loppis i en gammal lada. Affärerna går inte lysande, men det betyder inget. Nu bekymrar hon sig för mig.
– Ska du resa med den där? Till Moskva?
Detta är Jämtland. Man tänker på Peterson-Berger, idyllisk, en smula insmickrande musik. Jag tänker alltid på P-O Sundman. Han skrev lysande romaner. Sedan åkte han fast som nazist. Han hade varit det som ung och dum, men förläts aldrig.
Jag fattar inte det där. Karl Vennberg, Aftonbladets kulturredaktör och fin lyriker hade också haft utsvävningar i nazismen i ungdomen. Han levde livet ut aktad. Jan Myrdal som försvarat fler kommunistiska storslaktare än någon annan är aktad och utdelar Leninpris till aktade vänsterförfattare. I svenskt kulturliv finns en bristande balans mellan skuld och ansvar. Här borde anställas en upprensning. Med Svetlana Aleksijevitj antagligen som högste revisor.
Mopedmotorn spinner som en symaskin.
Nära Orsa i Dalarna tar jag sent om kvällen in på vandrarhem. Värden är morgonen efter skeptisk, nickar mot kinesmoppen.
– Och du ska ta dig till Moskva med den där?
Själv har han fyrhjulig terrängmotorcykel och en schäfer som vaktar egendomen.
I höjd med Uppsala haffas jag av polisen. De kollar körkort och eventuell alkoholhalt. När allt är OK vill de ändå inte fara vidare i sin svarta Volvo. Det är sent i augustikvällen, en massa jobb väntar. Fylla, familjegräl, bilstölder, krogslagsmål. De är glada över en paus.
– Och du ska ta dig till Moskva med den där?
– Hur är polisen i Ryssland, undrar de unga konstaplarna.
– Besvärlig, svarar jag.
I augustikvällens estniska Narva är det varmt och lugnt och inget krigshot i luften.
– Är ni inte rädda för ryssarna, undrar jag.
Hotellportieren är helt oförstående. Hon är själv ryska.
– Rädd för vem? Ryssarna? Vi är väl mer rädda för esterna. Estland betalar oss urusla löner!
Narva. En gång i tiden vann vi över ryssen här med Karl den tolfte.
Nästa dag passerar jag gränsen till Ryssland och inte vinner jag. Detta är Sovjetunionen, Aleksijevitjs land. Här tar man av sig mössan och hukar vid grinden.
Ställ mopeden där! Hindra inte trafiken! Gränsvakten vid Narvas ryska grannstad Ivangorod är putinist och viktig av sig.
Man kan i närmaste omgivningarna se rester av svenska befästningar. Ryska tanter promenerar längs den in till estniska Narva för att handla finskt smör och billiga vinterskor, fast det ännu är sommar i Ivangorod. De har endags-visum. Ingen skjuter.
Den sovjetryske tullvakten säger surt:
– Ska ni förresten resa till Moskva med den där?
Kinesen spinner fortfarande som en symaskin när jag kommer till staden Pskov.
Försök uttala ordet. Pskov. P-skov. Som i Upp-skov.
Träna ryska. Man vet aldrig när Putin kommer och tar oss.
Det är Aleksijevitjs land, SSSR, men stadshotellen och restaurangerna är mycket bättre. Inte bara ”kotlety” och makaroner. I Pskov äter jag thailändskt och italiensk pizza. Stadshotellet är sovjetiskt stort som en flyghangar och man kan hamna vilse i korridorerna. Men personalen är o-sovjetisk vänlig.
– Ställ möpeden där bara, vi bevakar den!
Hotellportieren, en vacker brunett med dator och iPod, undrar:
– Har ni rest från Lappland? Med moped?
– Hur är Lappland om sommaren?
Jag kan gott tänka mig Henning L i Pskov. Han skulle ha varit paff över alla Lexus, BMW och flotta skotrar i det nysovjetiska Ryssland, men hämtat sig, ställt undan sin Monark och mopedstrut och coolt framlagt den viktiga frågan i det stora Ryska Riket:
– Int’ ha je en kopp kaffe e’ henen?
Men det är ju inte bara Aleksijevitjs land. Det är Brodkskijs, Bunins, Solzjenitsyns.
Av allt Solzjenitsyns skrivit beundrar jag mest hans korta noveller, särskilt den om Matrjona, den gamla gumman som hyser den blivande nobelpristagaren, blir avlurad sitt timmerhus av släkten, omkommer när hon bestyrsamt hjälper till med avtransporten.
Utanför staden Rzjezj – försök uttala det innan Putin kommer – träffar jag Jurij och Evita på en bensinmack. De är den nya ryska medelklassen. Kör BMW:s senaste modell av MC, läder, hjälmar med inbyggda mobiler, trevliga ryssar, inte direkt putinister. ”Men vad ska vi göra?”. Rysk politik är nu rysk politik.
– Och hur fort kör ni med BMW:n, undrar jag.
– Ah, lätt i 200, svarar Jurij.
– Och ni, undrar Evita.
– Ah, i 45, svarar jag. Lätt. Fast jag kan dra upp han i 70.