Bucket list, eller saker att göra innan man dör, kan ju hålla sig inom olika domäner. En traditionell föresats när man är i min ålder är att börja släktforska. Gräva runt släktträdets rötter, hitta den där anfadern och anmodern som föräldrarna aldrig berättade om, hitta ledtrådar till sin egen identitet och släktkänsla, ja, ni vet. Och på köpet gärna hitta en kunglig släkting eller åtminstone en riktig skurk på 1600-talet, helst en som halshöggs.
Nuförtiden behöver man inte läsa mikrofilm, gräva i dammiga arkiv, eller resa över Atlanten och göra dito. Det mesta i släktforskningsarkiv börjar finnas digitalt, vilket öppnar helt nya möjligheter. Släktforskning är inte längre en långdragen forskarinsats av Sherlock Holmes dignitet. Effektiva och snabbt fungerande företag har vuxit fram, med den gemensamma nämnaren att det är så otroligt enkelt att börja släktforska. Skriv in dina föräldrars namn i roten på det digitala släktträdet. Och sedan är sökmotorerna igång. Tjänsterna kopplar ihop ditt släktträd, vare sig det är en liten ynka telning eller ett gigantiskt sequoia-träd, och allt handlar om TRÄFFAR. Ett litet löv du själv beskrivit, t ex din morfars faster, kan ha ett liknande löv hos någon annan av alla de som också köpt släktforskartjänsten på nätet. Och när det gör det får du ett mail. ”Vill du bekräfta personträffen?” Säger man ja till det har man förstås fått kontakt med ett nytt släktnätverk, där den som lade upp sin sida, är en knutpunkt. Från den personen vindlar sig givetvis hans eller hennes släktskaper åt alla olika håll. Min och den personens gemensamma nämnare är den dataträff som släktforskningstjänsten gjort genom att knyta ihop information.
Vid första anblick är möjligheterna svindlande. Nu kan jag ju, nästan helt utan egen ansträngning, annat än att klicka på godkänn träffar, hitta mina släktingar i parti och minut!
Det var tur att webbtjänsterna hade en 14-dagars provperiod, innan man förskrev sitt betalkort till månatliga betalningar. X antal mail från träffar mellan andras släktträd och mitt eget målade upp en bild för mig där begreppet släktträd fick nya definitioner. En ingift fasters kusin till min morfar. En bror till min mormors ingifta brylling. Inga kungligheter, inga bödlar, inga nobelpristagare. Skämt åsido. Jag struntar fullkomligt i vilket rykte eller hur mycket pengar min släkt har. Men hur ska jag kunna bry mig om så avlägsna släktingar, t o m genom ingifte?
Namnet på personen blir bara ett namn, ingen identitet och ingen känslomässig koppling till mig själv och det jag själv betraktar som mitt tjärvedsimpregnerade Vedin/Åhman nordanvindshärdade, fiskuppfödda, folkhemstrimmade släktträd.
Släktforskningstjänsterna på internet ger dig möjlighet att samla samband. Ju fler ”löv” du kopplar ihop med andras ”löv” desto mer växer nätet. Trädmetaforen, som annars är mycket relevant vad gäller släktforskning, sprängs, och resultatet blir ett ogenomträngligt snår av personträffar.
Vem vinner? Den som har flest ”löv” i sitt så kallade släktträd? Parallellen till Facebook och dess nätverkande känns uppenbar. Det skulle inte förvåna mig om samma programvara, på något sätt, används i båda fallen.
Konspirationsbenägen som jag är, så är jag inte heller förvånad om de i all god tro inskickade DNA-proven, som digitala släktforskare gladeligen skickar iväg, kommer till andra bruk än vad den som betalade x antal Euro trodde.
Hursomhaver så undrar jag vart min farfars halvbror, Carl, tog vägen, sedan han emigrerat till USA. Något svar på det har hittills inte kommit från webbtjänsterna.