Vilken formidabel inramning, med Norrbotten Neo på ena sidan scenen, och den månghövdade kören på den andra. I mitten spelas vad som snarast skulle kunna kallas ett mörkt drömspel där gruvan – gestaltad av Tuulikki Jauhojärvi – driver omkring som ett vanskapt monster ständigt havande med klumpar av sötmalm.
Fabeln till det yttre: familjen mamma gruva, pappa LK, barn och barnbarn får besök av marknaden inför ett jubileum. Han visar barnbarnen hur man lurar folk på pengar. Man stoppar in en tusing i en lucka, och lite senare kommer det ut två tusenlappar ur en annan. Vilken grej!
Men sen när man bedårats, vunnit många tusen och stoppar in alltihop igen i hopp om att sekinerna ska mångdubblas, då suger apparaten upp alltihop. Och tjoplong, vad som ploppar ut är en råtta som tagit livet av sig med snaran.
Mamma gruva drar i väg med entreprenören Veikko. De får ett barn. Men marknaden vill inte ha bastarden.
Sensmoralen lyder på ett ungefär: Av sötmalm är du kommen. Av rost skall du åter varda. Marknaden vann. Och alla försvann.
Inramningen av detta praktverk må sägas vara formidabel med Norrbotten Neo å ena sidan med sin kvalitativa exakthet i framförandet av Malin Hülphers depraverade kompositioner. Allt sitter som en smäck. Nästan lika storartad är kören på andra flanken – en konstellation av sångare från finska Pello, Pajala, Kiruna, Gällivare och Luleå – som bryter toner som voro de komna ur en järnåder på Helikons berg.
Då är det i mitten av detta grekinspirerade drama som det tvekar. Där är handlingen lite brokig och svårfångad. Det är svårt att från början förstå vad det hela egentligen ska kretsa kring. Så småningom, då mamman rymmer med sol-och-våraren Veikko, vaknar intrigen och allegorin kan anas. Otroheten blir sinnebilden för Pajalagruvan vars avkomma marknaden inte ville ha. Eller hur man nu vill se det.
Det är nästan alltid ett tekniskt vågspel att placera sådant som berg, bolag och marknader som rollfigurer på scenen. Dramat blir aningen abstrakt. Skådespelarna gör en alltigenom eldig och tapper insats i detta mörka skåp, med bolagsherren LK (Göran Forsmark) som likt Atlas håller upp det hela på sina axlar tillsammans med marknaden (Erling Fredriksson). Han är den störste förföraren. En fladdrande Zeus runt alla de stackare som förälskat sig i hans besvärjelser.
I ett försonande ögonblick – när dramats drömmande poetik bubblar – tänkte jag på filmen ”I huvudet på John Malcovich”. Och att det här kan ses som ”I huvudet på gruvarbetaren Petri Tuominen” som fått med sig bergets vålnader i unikaboxen på väg upp ur mörkret. Därifrån tycks hans kokssvarta pjäs emanera.
Som manusdebutant gör han trots allt intryck, men behöver inför nästa skapelse få bättre ordning på dramats behov av upptrappning och peripeti.
Berättartempot kunde alltså ha varit högre, och intrigen mer tillspetsad. Dessutom drar sig allt mer av skådespelet bakåt mot fonden. Scenerierna tenderar liksom att tyna bort, och spelet hamnar på armlängds avstånd från publiken. Däremot finns mer must i den koreograferade dansen, i samspel med musiken och kören.
Nästan bäst är ändå sketchen med tusenlappen på vift där sonen Jussi (David Forsberg) ringer runt till halva byn för att återgälda en skuld. Sinnebilden av den informella ekonomin i glesbygden, den som marknán aldrig råder på med sina derivat och räntebärande papper.
Men det är inte där läsarten hamnar. Det är de sprudlande barnbarnen Honba och Hanba (Nelly Zagora och Sara Strand) som får slutordet, och då frågar sig vad detta gruvbrytande spektakel egentligen går ut på. För vems skull och till vad?
Vem vet? Kanske ”miljarder gem till byråkratin”, för att citera författaren Torbjörn Säfve.
”Malmens väg” måste trots allt beskrivas som en vågad och intressant satsning. Inte minst för dess gränsöverskridande sammansättning – både kulturellt och kreativt.