När jag växte upp var slalomutrustning eller ett tennisracket en utopi. Längdskidor kanske man fick, om någon hade växt ur sina. Utbudet av idrotter att utöva begränsades av vad utrustningen kostade, vilket det förvisso gör idag också, i ett Sverige där klassamhället verkligen inte är avskaffat. Min lösning som ung var att börja springa. Till det behövde man bara ett par gamla gymnastikskor (tyg, tunn gummisula), som töjde ut sig fast den var urvuxen, och så sina ben.
Det har slagit mig att författaryrket (om det nu är ett yrke), har ett barfotaperspektiv också. Konstnären behöver färg, penslar och duk. Musikern behöver ett instrument. Sångaren behöver, om inte utrustning, så i vart fall en sånglärare eller en mikrofon. Skådespelaren kommer inte långt utan scen eller regissör. Men författaren behöver bara en ynka blyertspenna och en pappersbit. Om de materiella förutsättningarna varit annorlunda i min uppväxt, kanske jag varit konsertpianist, eller målat i olja.
Jag vill gå så långt som att säga att författarens yrke är så barfota att vi hela tiden hoppas på karriär. Ett steg uppåt är att skriva för film, TV eller teater. Då är man dramatiker. Ett annat steg uppåt är att översätta skönlitteratur. Då är man översättare. Det är noga med titlarna inom författarkåren. Till och med att vara recensent av skönlitteratur, som jag, är ett litet snäpp uppåt i hierarkin.
Författarrollen som sådan, då undantaget den status som storsäljarna får, har en låg status, och det innebär också att utövare från andra kulturella fält än skrivandet lätt kan hoppa över till att också "skriva". Författaren, däremot, kan inte lika lätt "hoppa" till att bli en bra konstnär eller musiker.
Tro inte att jag nu klagar över hur det förhåller sig. Jag tycker bara att det är intressant att analysera hur ett kulturellt fält som skrivandet, förhåller sig till andra kulturella fält.
Bristen på kulturell institution för författandet är beviset på den låga statusen. Sverige har både riks- och länsteatrar, institutioner för musik, film och konst. Men författandet har ingen institution. Man kan mot det invända att författarna har organisationer som företräder dem, men det har ju också de andra konstnärliga fälten. Däremot har "litteraturen" i sig en form av institutionalisering; biblioteken. Därför förefaller det vid första anblicken som att även författandet har en institutionell plattform, vilket då inte är fallet.
Bristen på etablerad, nationell eller regional plattform, är förmodligen både negativ och positiv. Skrivandet är en demokratisk kulturyttring och kostar inget att bedriva, precis som det inte kostade något för mig att börja träna terränglöpning i tonåren. Å andra sidan behöver även författarna ha en hemvist och en spelplats som främjar deras talanger och utveckling. Av tradition beräknas författarna alltid klara sig själva, och skriva, även om till och med papper och penna tas ifrån dem. Det är nog det som är problemet.