Nog är det väl själve fan. Jag vill också wallraffa och vara en katt bland hermelinerna, jobba som vårdbiträde i fem veckor och skriva en bok om det, eller prova på att vara piga med Rut-avdrag i ett överklasshem. Och sedan skriva en bok. Eller infiltrera ett call-center, få utbrända öron i tre veckor och sedan sparken för att jag inte lyckades sälja telefonabonnemangen. Och sedan skriva en bok om det.
Nu kanske vissa av er börjar förstå att jag kritiserar påstådda arbetarförfattare som besöker ”den andra världen”, den där de som sitter fast i sin klass och i systemet offrar sin egen kropp för arbetets skull. Arbetarförfattaren, däremot, gör det ofta under en begränsad tid, nästan som ett studiebesök, för att sedan återgå till sin egen läst, författarens.
Några av Sveriges mest kända och älskade författare, som t ex Vilhelm Moberg, Harry Martinsson och Ivar Lo-Johansson, skilde redan i tidiga år ut sig från sin proletära bakgrund. Författare som yrkesval var förmodligen det bästa dessa kunde välja, att döma av de golgatavandringar i arbetarlivet man skildrade.
Skillnaden mellan dåtidens skildrare av proletariatets slaveri, och nutidens efterföljare, är att det idag finns en medvetenhet om att man gör en utflykt till ett visst socialt skikt, och att man har möjlighet just att skriva en bok om det.
Vilket oändligt straff att vistas några månader i äldreomsorgen... i hamnsvängen... För att sedan skriva en bok och få pris för det. Tänk då på dem som inte har något val överhuvudtaget, som utför sitt dagliga värv, sliter ut sin kropp, bokstavligen. Det handlar om igår, och det handlar om idag. Då är det inte ”arbetarförfattaren” som ska belönas, det är arbetaren.