Författare går i barndom i höst
Barndomen står i fokus i flera svenska romaner i höst. Allra mest hos Fredrik Ekelund som återuppväcker sin egen genom att minnas familjens livsavgörande flytt.
Foto: Omslag
Fredrik Ekelund är en.
I Fadevår, tack för ljuset! berättar han om familjeflytten från Sundsvall till Skåne på sextiotalet.
- Det var en enorm resa språkligt. I dag kan man ju bara jämföra med invandrare som kommer till Sverige, eller svenskar som kommer till förorten där det bara bor invandrare. Jag var enda svensken i klassen, jag säger så medvetet, min dialekt var helt apart i förhållande till deras.
Fredrik Ekelund har vandrat på barndomens trottoarer många gånger tidigare, men inte förrän nu har han medvetet strävat efter att hålla sig kvar.
Den stora utmaningen har dock inte varit att minnas enskilda händelser. I stället har han letat efter språk och perspektiv.
Den vuxnes respektive barnets. Redan titeln är en blandning av bådas.
- Jag vill ställa två världar och två språk mot varandra och låta dem mötas också i samma meningar och ord. Det som jag tycker ger extra liv är att man plötsligt är där med barnets ord, det ger en helt annan realistisk tyngd i texten.
Även Theodor Kallifatides har skrivit en självbiografisk roman om den egna barndomen. Kallifatides minns pojkåren i Grekland men också militärtjänst och förtryck. I Det gångna är inte en dröm som kom redan i augusti, skildrar han även fascisterna i Grekland, avrättningar och förföljelser av vänstersympatisörer.
I september kommer så de svenska barndomsskildringarnas norskättade drottning, Beate Grimsrud, med en ny roman. I En dåre fri skildrar hon i första hand en psykotisk, fullvuxen människa, Eli, och hennes värld.
Men rösterna som talar till henne har varit desamma i ända sedan barndomen, ända sedan första dagen i skolan.
Inte heller i Maria Svelands "Att springa" är någon renodlad barndomsskildring. Berättelsen utgår från Emma och Julia, 13 år, och deras starka vänskap.
- Det finns tusen berättelser om den romantiska kärleken när pojke möter flicka. Jag har tänkt jättemycket på kärleken mellan vänner, den är minst lika stark och kanske också mer konstant, säger Maria Sveland.
- Män kan ju komma och gå i ens liv, men vissa av mina vänner har jag haft sedan jag var åtta år, och jag kommer ihåg hur stark den här kärleken kunde vara i just tolv- trettonårsåldern. Den kunde var livsavgörande.
Så jobbar vi med nyheter