Föreställning med berättelsen i centrum

De vanligaste orsakerna till att man sliter upp rötterna och flyttar till en ny ort är jobb eller kärleken. För skådespelaren Robert Markström var kärleken skälet till att han flyttade från Burträsk i Västerbotten till Luleå och Kallax.
- Jag hamnade här för kärleken. Min sambo jobbar här och det var lättare för mig att flytta jobbet eftersom jag ändå turnerar med mina föreställningar, säger Robert Markström, som driver Teater Mila, när vi träffas på ett fik i Gammelstad där han och musikern Samuel Lundström repeterar inför fredagens föreställning, N´Johannes, i Kulturens hus.
Det är en berättarföreställning enligt klassiskt västerbottniskt snitt som handlar om bonden Johannes som får sitt hus nedbränt av storbonden i byn och familjen får hanka sig fram. Men till följd av det svåra livet dör hustrun och Johannes får söka kärleken på nytt.
- Föreställningen handlar om saker som hänt, men sedan skarvar jag på, säger Markström som tidigare satt upp föreställningar som Bärarn, som utspelar sig i Burträsk och bygger på riktiga personer.
En ruskig historia om vidskepelse och folktro som slutar med att en man cyklar ner i en vak och återfinns på botten, med händerna knutna om cykelstyret.
- Det var en historia om bärarn, ett slags nystan som folk skapade för att uppfylla önskningar, fast man måste sälja sin själ till djävulen för att det skulle fungera. Men mannen som drunknade trodde inte på det och han kastade bärarn i sjön. När jag gjorde den berättelsen pratade jag med brodern till mannen som drunknade. Han var sex år då han såg sin bror lyftas upp ur vaken med händerna kvar på styret, säger Markström.
På sätt och vis påminner förhållningssättet om PO Enquists berättande - att det måste finnas något av sanning i botten av berättelsen, men att man utifrån det kan skarva på och skapa en mustig historia.
- Det berättades mycket hos min farfar och jag har fått mycket av mitt berättande därifrån. Det är ju ofta samma historier som har berättats, men man har velat höra dem igen för att det kan komma fram något nytt nästa gång. Och det är väl det som är kul med berättandet. Det är flytande. Ibland kapar man för att vissa saker inte hör till berättelsen i just den stunden, medan man lägger till något nästa gång. Berättelsen har sitt eget liv och därför tröttnar jag inte på det, säger Markström.
- Det är ju en slags köksbordsberättelser jag gör, som ofta handlar om saker från förr i tiden. Men det skulle vara kul att göra en nutida köksbordsberättelse någon gång. Fast det är nog en tanke som får mogna ett tag, säger han.

Robert Markström gick ut teaterlinjen vid Edelviks folkhögskola i Burträsk 2003 och har sedan dess kunnat arbeta på heltid med sitt berättande. De senaste somrarna har han spelat berättarföreställningar på Nordanå i Skellefteå och producerat två eller tre föreställningar varje år för vuxna eller familjer.
- Jag har haft tur och det har trillat rätt. När jag gick på Edelvik hade jag flyt och fick jobba professionellt åt Unghästen, som nu finns under Västerbottensteatern, och när jag gick ut så har jag kunnat göra detta på heltid.
Nischen har hela tiden varit berättarformen, även om det förstås lockar att göra större uppsättningar i framtiden.
- Det är klart att det vore roligt. Men berättelsen är ändå det viktiga - hur mycket man än vräker på.