Förankrad i sin tid
BOKBisättningenLars Saabye Christensen W&W
Men norrmannen Lars Saabye Christensen hittar ett helt annat alternativ i sin nya roman Bisättningen.
Karlsen inser att han är på ett hotell (en städerska dyker upp och blir obegripligt illa berörd), bär löständer (det ligger ett par i badrummet som passar) och har varit på fest (en mörk kostym på golvet har rätt storlek). Han hittar sin plånbok och får då veta att han är 50 år.
Han som berättar historien vet däremot allt, inte bara sådant som Kim Karlsen har glömt utan också vad som rör sig i skallen när man alldeles saknar minnen. Och berättaren rinner över av ord. Vi dränks i ett kolossalt flöde av kommentarer, vitsigheter, eviga utläggningar, språkliga snedsteg, referat och sidoröster.
Detta skrivs femtio meter från en fontän och vi tycker efter ett tag att berättarens frenetiska svada sprutar över sidorna på ett likartat sätt.
Karlsen lämnar hotellet, möter en liten flicka som åker skridskor, räddar en sårad valross, talar med en död soldat som vaknar till och får i sinom tid medalj av hemvärnet. Jag märker hur min hastighet under läsningen ökar, det finns liksom ingen anledning att hålla igen när nu berättaren öser på så våldsamt.
Berättaren låter Karlsen få möta sådant han glömt men Karlsen kan inte relatera till det heller. Han hamnar i en buss sin gamla musikgrupp och hälsar på hemma hos sina föräldrar men känner inte igen de. Fadern ger honom en klubba och ber Kim att slå ihjäl honom och det gör han.
Det är drömlikt. Men för egen del tycker jag att den där drömmen pågår alldeles för länge, trots att Saabye behärskar själva drömtekniken så väl.
Långt om länge inser jag att det handlar om något helt annat: att Kim egentligen är död och aldrig når tillbaka till det jordiska.
Sedan blir romanen mer normal. Dödsbudet når hans gamla vänner och närmaste, minnesbilder och viktiga ögonblick i deras liv glider förbi, kopplade till Kim, musiken och Beatles.
Plockar man bort det mesta av de tvåhundra sidor som handlar om Kims hädanfärd blir det en rätt hyfsad roman, sinnlig, konturskarp och säkert förankrad i sin tid.
Fast jag har lite svårt för den yviga stil Saabye Christensen denna gång utvecklar. Den språkliga utstyrseln skymmer delvis själva textkroppen.
Så jobbar vi med nyheter