Kärleken gömmer minnet är sista delen i Ola Nilssons norrländska trilogi . Redan i romanens andra mening hör vi Stockholm brusa. I huvudstaden bor Stefan som är kritiker, Arvid som målar och Mirjam som gett ut ett par böcker. De tre kommer från samma norrländska by.
I nästa kapitel överlämnar en brevbärare ett dödsbud till en kvinna i den byn. Den döde är hennes son som slogs på tyskarnas sida i Ukraina. Som man kan vänta sig varvas sedan de två berättelserna och klipps ihop.
Nilsson får ut förvånansvärt lite av det nazistiska tema han väver in i sin berättelse.
Mirjam har skrivkramp. Hon äcklas av alla kritiker, förlagsfolk agenter och kolleger som parasiterar på litteraturen.
Arvid avslutar ett sista verk till en utställning.
Stefan åker upp till byn och fäller ett stort träd och återvänder sedan till storstaden. Efter begravningen möter Arvid ett par bekanta och går två vändor på krogen. Också Stefan och Mirjam är alkoholiserade.
Även denna roman är tunn, snabb. Språket är smidigt och fint, det travar så lätt med. Nilsson beskär, reducerar och yxar till rätt grovt. Själv tycker jag att epiken på det viset blir lite utarmad. I vår tid är ju så många böcker alldeles för tjocka; här är det i stället tvärtom.