Jag minns den där klara sommardagen då mina föräldrar fått för sig att Lill-Pelle skulle på dagkollo. Det rörde sig alltså om en enda fjuttig dag. Med bad från brygga i vacker insjö. Men jag hade helt andra inre bilder, och inte blev det bättre när vår folkvagn svängde in på parkeringen.
Nu i vuxen ålder läser jag om Alva och Gunnar Myrdals uppenbart beskäftiga syn på barnuppfostran. Åtminstone framstår den som det, i efterhand. Med formuleringar som att bottensatsen i samhället ska steriliseras, barn tas om hand och skärpta kvalitetskrav på folkmaterialet.
Pappa fällde framsätet så att jag kunde kliva ut. Genom sidorutan såg jag ända ner till badplatsen. Men nu när bildörren var öppen kunde jag även höra ljudet. Av gälla barnskrik. Ett hiskeligt stojande och plaskande.
Måhända är jag en egensinnig typ, svår att anpassa till det kollektiva. Men jag kunde inte se mig själv på den där bryggan i badbyxor. Otänkbart! Jag var överhuvudtaget inte intresserad av bad i kalla sjöar. Än mindre bad i kalla sjöar tillsammans med en massa andra äckliga barn.
– Kom nu, sa pappa.
Men jag satt kvar.
Hur mycket har vi egentligen lämnat det myrdalska arvet bakom oss? Kollektivismen. Min egen sjuåriga dotter gnydde häromkvällen, sa att hon hade en klump i magen. Nog var det bra i skolan och så. Men samtidigt uttryckte hon det mest självklara, kan tyckas.
– Jag vill hellre vara hemma. Med min familj.
Så sa hon. Och det hade nog jag också sagt. Men som barn visste jag inte bättre. Tog för givet att barn ska klumpas ihop med främlingar som de inte valt, men som de förmodas samarbeta med i alla lägen.
Mina barn har dessutom tvingats vara på dagis tillsammans med vuxna som pappa knappt kunnat namnen på. Eller som Kristina Lugn så intelligent låter Gugge säga i pjäsen om dagmamman Tant Blomma:
”Hur vågar du lämna mig här? Jag är ju det käraste du har? Om jag vore det käraste jag har så skulle jag inte lämna mig till en sådan person.”
Det blev aldrig något dagkollo för Lill-Pelle. Min pappa blev tvungen att vända folkvagnen och köra hem.
Jag tror det fanns för mycket Myrdal kvar på den där badplatsen. Och kanske att det fortfarande finns det, i folkhemmet. Men att vi inte kommer att se det uppenbara, förrän i efterhand.