För mycket av det förväntade i Vibeke Olssons arbetarskildring
BOKVibeke OlssonBricken på SvartvikLibris förlag
Svära hade jag nu inte tänkt, men några kraftord behöver jag för Vibeke Olsson Bricken på Svartvik. Någon välsignelse måste det bli: berättelsen om den unga Bricken i sågverksstrejkens Sundsvall har givetvis sin egen auktoritet. Det kan aldrig bli för mycket berättat om de olika kapitlen i den svenska arbetarrörelsens kamp för bättre levnadsvillkor. Att berätta utifrån ett livsöde, som Vibeke Olsson gör, är givetvis ett bra grepp, och ett sätt att få personlig vinkling på stoffet, och ett kvinnoperspektiv dessutom.
Men precis som böner kan vara för mjäkiga, och förbannelserna ha mera must i sig, så har uppföljaren Bricken på Svartvik lite för mycket av det förväntade. I Sågverksungen var Bricken elva år och fick uppleva själva sågverksstrejken 1879, i denna bok är hon 14 år och på väg in i vuxenlivet. Det mest dramatiska historiska stoffet är alltså överstökat, och händelserna utspelar sig i ett "efter", som upprepas flitigt i boken. Man kan fråga sig hur medveten man var när strejken utspelade sig att den skulle bli så historiskt ryktbar. Nutidens historiska analys skiner därför tillbaka på Olssons framställning. Samma sak gäller i princip också begreppet "arbetare", som ju i vår tid har sin historiska, sociologiska, etnologiska , etcetera, definition, men med parametrar som inte fanns i samma utsträckning då. För att ha behållning av Bricken på Svartvik får man köpa denna begreppshantering, och fokusera på själva berättelsen.
Bricken berättar i jag-form, med många utvikningar och tillbakablickar i tankarna. De faktiska händelserna i boken blir därför inte så tydligt urskiljbara mellan all inre monolog. Flickan råkar ut för en allvarlig olycka, och efter det tar hennes liv en annan vändning, och rör sig mot en djupnande andlighet. Berättelsen rör sig därigenom mellan en mer allmängiltig skildring om en arbetarfamiljs liv i 1880-talets Sundsvall, och en personlig skildring av den religiositet som varit en del av arbetarrörelsens ideologiska överbyggnad.
Vilket osökt leder in på svärandet i ovannämnda kyrka. Det överdrivet känslosamma och poetiska språket är för jolmigt och motsvarar inte den gestaltning av Bricken som Olsson i övrigt gör. Bricken kör spånkärror, fast hon kapat av sig ena handens fingrar. Bricken reser sig efter motgångar. Bricken har både vilja och handlingskraft och fyller som karaktär den hjälte-martyrroll Olsson ger henne.
Utifrån det känns Brickens religiösa uppvaknande som ganska påklistrat, och fungerar mer som en markering av en historisk strömning, och som en markering av hur undertryckta grupper, t ex kvinnor i arbetarklassen, sökt styrka i tron.
Den alternativa "Jesus" som figurerar mot slutet av boken, August Palm, är en motbild som inte berättas färdigt om. Jag gissar att han dyker upp igen i tredje boken om Bricken.
Så jobbar vi med nyheter