Haruki Murakamis IQ84-serie är ett skolexempel på hur förlag och media tillsammans skapar en hype runt en utgivning. Det luktar alltid genrelitteratur om sådan marknadsföring, och en hel del av de förväntningarna infrias under läsningen.
Bokens anknytning till Orwells "1984" är en av grundstenarna i romanbygget; Storebrors värld är mycket lik den som Aomame stiger in i, när hon metaforiskt "kliver" av det etablerade livet och "ner" i gatudjupen.
Men när Orwells protagoniskt behåller sina moraliska värderingar, och till och med försvarar dem, så får Murakamis antihjältinna spelrum för en mordängels agenda. Någonstans i hennes vindlande förflyttningar i ett universum som är både Orwellskt förfrämligat och mycket realistiskt, så kollapsar eventuella bakomliggande litterära motiv.
Murakami slår uppenbarligen medvetet sönder den litterära fiktionen, och låter Aomames karaktär tappa sin realistiska karaktär. Hon blir ett språkrör för författarens metod att dränka läsaren i nutidsaffektion: Murakami använder tratt för att fylla läsaren med exempel ur det verkliga nyhetsflödet, men med oklart syfte.
Effekten blir att läsaren kan skapa nästan vilken slags bok som helst, ur de kombinationer av fakta Murakami lägger fram. Aomames karaktär blir därför också upp till läsaren att bestämma moraliteten på.
Aomames motpol i IQ84, Tengo, är ingången till meta-romanen; författaren som vill lyckas, men istället dras in i en psykologisk labyrint, blir en berättelse om hur det är att skriva och vilka inre dörrar som kan öppnas av det.
Tengos insteg i en metaforisk annan dimension, och Aomames drift genom Metropolis, är två rörelser som speglar varandra, och i bok nummer två närmar sig varandra. Tengos romanvärld närmar sig Aomames, och till slut sammanfaller de.
Man får alltså anledning att under läsningens gång omvärdera Aomames fiktiva insatser, och se henne mer som en karaktär eller företeelse i Tengos roman eller psyke.
Murakami kritiserar även den genre, dystopin, som han själv befinner sig i, i ett underhållande avsnitt där Tengos litteräre agent ger honom en lektion i vad läsaren förväntar sig av en genrebok och hur författaren ska åstadkomma det. Det som läsaren redan vet, behöver man inte orda om, har man något extraordinärt att berätta så ska man däremot brodera ut det.
Som dystopi-läsare kunde jag redan det mesta som Murakami lägger fram, både i den första och andra boken om 1Q84, som författare känner jag också igen en hel del. Lite mer av det extraordinära och lite mindre utbroderingar hade gjort böckerna intressantare.