Folkmusik i boots

Förbindelsen är lite halvsvajig när folkmusikern Malin Foxdal svarar i mobilen, någonstans i skogarna utanför Grängesberg, på en plats som hon beskriver som "något ur Sagan om ringen".
Hon ska spela på Dan Anderssonveckan under sin pågående turné, som på onsdag nästa vecka kommer till Folkmusikfestivalen
i Saltoluokta.
Förra året slog Malin Foxdal igenom som solist på folkmusikscenen med skivan Jag längtade och sedan dess har det varit fullt upp. Hennes blandning av svensk folkmusik och blues gick hem hos både kritikerna och publiken.
Att hon har rötterna i folkmusiken är kanske inte så konstigt - hon är född i Skuggarvet utanför Sundborn i Dalarna - men det var först på gymnasiet som folkmusikintresset tog fart.
- Den första kärleken var folkliga koraler från Dalarna, men jag hörde också Lena Willemark och blev drabbad. Det var något som slog an, som var bekant och nytt på samma gång, säger Foxdal.

Det var också på gymnasiet som hon fick upp ögonen för sin andra stora influens; bluesen. Hennes lärare var ingen mindre än gitarristen Claes Yngström. Han tog med henne till bluesklubbar och lät henne gästspela på Fasching och Mosebacke i Stockholm. Samarbetet har fortsatt och blivit duon Two blue, som kommer med en skiva
i år.
- Jag har alltid varit en musikalisk allätare som gillar allt från folkmusik till klassiskt och rock. Men jag har letat efter ett sätt att få ihop alla delar till en helhet och det känns som att det har kommit de sista åren.

Malin Foxdal utlovar några egna låtar på konserten i Saltoluokta - och så blir det förstås material från skivan Jag längtade.
- Det blir nog Bellman och Taube också - fast i boots, säger hon och skrattar.
- Och troligen spelar jag ett par låtar av Gillian Welsh också. Hon är min husgudinna och jag håller på med ett projekt där jag översätter hennes musik till svenska. Jag tycker inte att det är någon idé att göra covers på hennes låtar, hon gör dem bäst själv. Att översätta dem är en möjlighet för mig att göra Gillian Welsh musik på mitt sätt. Men det går inte att föra över alla låtar till svenska heller - det är svårt att tvinga fram bra översättningar. Jag är språkfetischist, så jag vill att språket ska kännas förankrat och äkta, säger hon och passar samtidigt på att lyfta fram några svenska språkekvlilibrister som föredömen.
- Dan Anderson var otroligt bra, men även Lena Willemark är bra på det. Och Allan Edwall. Men jag tycker också att Lars Winnerbäck och Stefan Sundström är bra textförfattare. De skriver i en berättande tradition och skapar sina egna världar, på samma sätt som Bellman eller Taube gjorde.

Malin Foxdal har själv skrivit en hel del musik genom åren. Bland annat i berättarteatern Brorslotten, förgruppen Irmelin och i Electric Folk. Fast på skivan Jag längtade blev det inte så mycket eget material.
- Jag har har börjat få självförtroende att framföra min egen musik nu. Men det är lätt att jämföra sig med vad som redan är gjort och försöka skriva in sig i den traditionella stilen. Jag vill hitta en tidlös stil. Samtidigt kan jag gilla krockar om man har en idé om vad man vill och är äkta med det. Då kan man sammanföra folkmusik och blues och mitt motto är att ge folk vad de inte visste att de vill ha. Det är i alla fall mitt mål.